Det är svårt att säga att man inte vet
Jag har tillbringat större delen av denna vecka med att under tystnad stå bredvid en man och stirra på något.
I ena fallet stirrade vi på en diskbänksblandare och i det andra fallet vitvinshyllan på systemet.
Vi stirrade intensivt. Vi stirrade med en allt mer stigande känsla av hopplöshet. Vi stirrade av den anledningen att vi inte kunde göra annat.
Mannen stirrade för att han inte ville avslöja att han saknade kompetens och jag stirrade för att jag inte ville avslöja att jag visste att han saknade kompetens. Där stod vi och stirrade.
Känslan av hopplöshet kom ur vetskapen om att vi redan passerat tidsgränsen för att kunna bryta dödläget utan att mannen ifråga skulle tappa ansiktet. Jag tror att vi båda förbannade oss själva för att vi inte hade lagt korten på bordet direkt, men det är lätt att vara efterklok och nu är det som det är. Och därför är det bara att fortsätta att stirra tills någon av oss förhoppningsvis får en stroke eller dylikt och på så sätt befriar oss från detta helvete.
Till sist gick det inte längre och i båda fallen tror jag att det var för att männen blev hungriga. Turligt nog utspelade sig båda händelserna lite innan lunch, och de båda männen lyckades ta oss ur de fruktansvärda situationerna genom att komma på en inte särskilt bra men under omständigheterna acceptabel lögn.
Mannen jag stirrat på en diskbänksblandare med kom på att han inte hade rätt verktyg för just den sortens installation och således behövde åka tillbaka till verkstaden, medan han på systemet plötsligt insåg att hans kollega ju var Europamästare i att matcha ett vitt vin i prisklassen 100-150 kronor med en vattenmelon- och fetaost-sallad.
Det är svårt att säga att man helt enkelt inte vet. Vilket är synd för det hade sparat alla en väldig massa tid. Jag är på inget sätt bättre själv.
I går hade jag ett långt telefonsamtal med en person som jag inte visste vem det var, även om jag gav sken av motsatsen, om något jag inte hade en aning om.
Jag vet fortfarande inte vad det rörde sig om, vilket är synd, för jag är ganska säker på att vi bestämde något. Vad det nu var.
Förutom “jag vet inte” är väl “förlåt, det var mitt fel” det svåraste att säga. Jag vet inte hur många gräl jag hade kunnat avsluta inom 30 sekunder om jag bara sagt det i stället för att hitta på lögner, bortförklaringar och förmildrande omständigheter som bara resulterat i att grälet blev timslångt. För att sen, till slut, ändå hamna i “förlåt”. Men man vill ju bara inte erkänna, antar jag.
En gång när jag och min familj var på sportlov i Härjedalen och vi åkt klart i backen för dagen så vägrade vår bil att starta. Det var något med batteriet tydligen. Inget större problem. Allt som behövde göras var att koppla startkablar till en annan hjälpsam bilists bil och vi fick hjälp av flera personer att putta vår bil i rätt position. Men bilen ville inte röra sig ur fläcken. Vi puttade och puttade, stånkade och stönade. Bilen rörde sig inte en millimeter.
Har du lossat på handbromsen? frågade en av de hjälpsamma min pappa. Min pappa svarade med förorättad min och sen även verbalt att det hade han så klart gjort, underförstått “jag är väl inte dum i huvudet”. Så puttandet fortsatte. Med samma brist på framsteg.
Jag sneglade på pappa och såg ett tvivel i hans ansikte. Då jag tittade runt såg jag samma uttryck hos alla de hjälpsamma. Puttandet fortsatte. Nästa gång jag vände blicken mot min pappa var tvivlet utbytt mot insikt. Och bottenlös skam.
Mörkret föll. Det började snöa. I fjärran hördes en ren bröla godnatt. Jag minns inte hur det hela avslutade, men gissar att min pappa till slut blev hungrig.