Vi vuxna ringer, säger hej – och pratar med frisören
För en tid sedan gick jag till min väldigt nya frisör. Det är andra gången vi ses och det ska hon vara glad för. De flesta får bara en chans och sedan tar jag mitt tunna platta feta skithår till en annan magiker, förlåt frisör.
Det är stake i den här.
”Jag vill ha jättekort lugg” sa jag med tillförsikt.
Via spegeln höll hon kvar sin professionella blick i min.
”Är du verkligen säker på det?”
”Snälla du, jag är inte säker på någonting någonsin men så vadå, det är ju bara hår och luggen växer ut så fort, jag kommer inte behöva lida länge.”
Hon pausade och lät vad jag sagt sjunka in, i mig, sedan kallade hon det en budgetklippning.
Jag tolkade det som budget i meningen ”ju kortare lugg desto längre tid mellan klippningarna.” Jag skämdes en smula, hade jag precis prutat på priset baklänges?
Allt fler frisörer erbjuder tyst klippning, allt fler kunder väljer det. Det vill säga att vid bokning klicka i att frisören ska hålla käften och lämna dig ifred.
Varför?
Ungdomar som ska ta steget ut i vuxenvattnet och skjuter upp viktiga samtal eftersom det är pinsamt, det hör till, men tanken är att det ska gå över. Här i vuxenlivet ringer vi och bokar tider, vi säger hej till busschaufförer och vi pratar med våra frisörer.
Hur svårt ska det vara att känna av vad personen i stolen vill och behöver? Om du verkligen inte orkar prata så kommer frisören märka det.
En knapp för allt vi vill ha och allt vi vill slippa. Vad sägs om en knapp för att välja en extra skvallrig klippning där jag får höra allt om folk i stan. Jag vill ha en skamlös frisör som inte backar för det mest illvilliga skitpratet och till detta vill jag ha en caffé americano och en pysslig mintchoklad på en vacker liten bricka.
Kan man förresten boka den där tysta klippningen hos en frisör man har gått till i tio år?
En gång bokade jag hairtalk för att jag ville prata mer. ”Hairtalk” läste jag i listan och tänkte att det innebär ett litet samtal om mitt hår innan klippningen, så smart! Hairtalk är det vi gör när jag visar bilder på franska toppmodeller och ställer retoriska frågor som ”Varför skulle det där inte funka på mig?” Men när jag väl satt i stolen visade det sig att hairtalk är en slags hårförlängning.
Min nya frisör leder mig till liggstolen med svarta huvudfatet. Hett vatten längs hårfästet, ett generöst sprut mellan hennes händer, hon bakar mig som en deg, hon kramar psykisk ohälsa ur hjärnan.
”Nu ser du att det är så skönt att håret på mina armar reser sig” säger jag.
”Ja”
”Det känns lite utlämnande för mig, som att jag har fått stånd inför dig.”
Min nya frisör längtar efter en tyst knapp.