Det är avsaknaden av ljus som är tung
November. Denna vålnad till månad. Mörkrets hjärta. The horror, the horror.
Genom årtusenden har vi nordbor utvecklat strategier för att ta oss igenom november. Vi samlas runt elden. Vi tänder ljus. Vi värmer vätskor. Vi kurar skymning.
Kura skymning är ett fint kulturtantsuttryck. Det betyder att man kryper upp i en soffa och viker in underbenen snett under rumpan och läppjar på en god bok och öppnar en kopp te. En filt är också inblandad. Observera att boken måste vara god. Den får inte vara äcklig, då är det inget riktigt skymningskurande.
Samtidigt finns dom som har november som kärnan i sin affärsidé. Drömindustrierna går för högvarv, med resor och platt-teve i spetsen. Och hela belysningsbranschen jublar. Det är ju avsaknaden av ljus som gör november till så tung bana.
Och därmed är vi på dagens ämne. Den borgerliga fönsterbelysningen.
Den borgerliga fönsterbelysningen innebär att man har likadana lampor i alla fönster. Åtminstone i de fönster som vetter ut mot gatan. Det är ju där man visar upp sig mot omvärlden. Motsatsen till den borgerliga fönsterbelysningen är fönsterbelysningen hos verklighetens folk. De som bara har enstaka lampor hipp som happ.
Som liten pojke betraktade jag den ouppnåeliga stjärnhimlen. Fascinerad och förundrad, ända tills Neil Armstrong bröt förtrollningen genom att gå på månen.
Efterhand blev bilden av den borgerliga fönsterbelysningen ett nytt objekt för fantasi och drömmar. Det är många gånger jag stått och blickat mot en pampig husfasad i Vasastan eller liknande bourgeoisbostadsområden.
Här nere är det kallt och rått. Där uppe är det varmt och komfortabelt på ett kultiverat sätt. De dubbla gardinerna går hela vägen ner till golvet. Rummen ligger i fil mot gatan, och i de djupa fönstren står de koordinerade lamporna och signalerar stabilt välstånd.
Bilden utövade en stark lockelse. Den handlade om … inte rikedom, men känslan av att ha läget under kontroll.
I dag har jag kanske inte läget under kontroll, men i alla fall möjlighet att faktiskt säga ”Tack, då tar vi ett halvdussin lampor”.
Men – och detta är både det konstiga och det sköna – just när den drömmen är inom räckhåll, lägger den sig ner och dör. Imploderad av sin egen pompösa vikt. Få saker känns lika oviktiga som den borgerliga fönsterbelysningen.
Memo till mig själv: fokusera på nya drömmar.