Innerst inne har ni alltid avskytt Guillou
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Jan Guillou i dag. Svenska journalister och debattörer med ett uns av skrivförmåga har redan fyllt spaltkilometrar i tidningar och på nätet, där de tillåtits spy ut sitt hat, sitt förakt och sin avundsjuka gentemot Jan Guillou.
Jan Guillous tramp i KGB-klaveret gjorde honom plötsligt till en åtråvärd munsbit för dessa hungriga käftar. De flesta kritikerna har innerst inne alltid avskytt Guillou men inte haft något riktigt bra skäl att kasta sig över honom. Nu infann sig det efterlängtade ögonblicket.
Visst var det korkat av Guillou att inte berätta för Säpo om sina KGB-kontakter och att inte offentligt avslöja, hur det var att arbeta som KGB-agent. Detta hade tveklöst blivit ett rejält journalistiskt scoop, hur harmlösa Guillous kontakter med KGB än må ha varit.
Jag försvarar inte hemlig agentverksamhet. Men försök sätta in Guillous klavertramp i ett större kalla-kriget-perspektiv! Hans verksamhet framstår då som närmast banal, när man betänker, vad som under samma tid – och i total hemlighet – pågick i Sverige utan att vi medborgare hade en blekaste aning om det.
Mona Sahlin krävde i veckan, att Guillou skulle lägga alla kort på bordet. Det var lite kul att just h o n krävde det. För vad sysslade det socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen, försvaret och den militära underrättelsetjänsten med under 50-, 60- och 70-talen?
Jo, med att systematiskt lura och föra det svenska folket bakom ljuset. Sverige beskrevs som ”alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig”. Svensk neutralitet och alliansfrihet gentemot Nato och Warszawa-pakten var det budskap vi medborgare fick oss till livs både vid frukost, lunch och middag under nästan 30 års tid.
Det här handlar om den största politiska lögn och det största politiska hyckleri, som någon svensk regering vilselett det svenska folket med sen samlingsregeringens dagar under krigsåren.
I själva verket var det så, att Sverige från 50-talet och fram till mitten av 80-talet bedrev ett långtgående hemligt militärt samarbete med Nato och medlemsländer i Nato, inte minst Danmark och Norge. Detta för att göra det möjligt för Nato att komma till undsättning, om Sverige anfölls av Sovjetunionen, ett i och för sig vällovligt syfte.
Låt mig ta några exempel: Inom ramen för ett svensk-norsk-danskt samarbetsprojekt utrustades flygbaser i Sverige för att kunna ta emot stridsflygplan från Nato. Natostandard infördes i Sverige, när det gällde flygbränsle och tankning av stridsflygplan. Landningsbanorna på svenska flygbaser byggdes om och förlängdes för att bombplan från Nato skulle kunna (mellan)landa där. Det svenska, norska och danska luftförsvaret länkades ihop. Flygledning och radarinformation samordnades. USA tilläts ställa upp mätutrustning på Bromma och Torslanda flygplats i Göteborg för att kunna kalibrera sitt navigationssystem. Detta är bara några exempel.
Att Sverige under en stor del av efterkrigstiden spelade under täcket med Nato var emellertid inget, som svenska medborgare fick veta. Det var för känsligt. Det skulle kunna skapa oro inom det statsbärande socialdemokratiska partiet, eftersom många på den tiden hade starka vänstersympatier och dessutom var fientligt inställda till USA. Om det avslöjades, att Sverige samarbetade med Nato, skulle det kunna stärka kommunismens ställning i Sverige.
Under samma tid bedrev socialdemokratin i samarbete med försvaret en omfattande hemlig åsiktsregistrering av folk med misstänkta vänstersympatier. En åsiktsregistrering som slog ner som en bomb, när IB-affären 1973 avslöjades av, ja just det – Jan Guillou.