Fiktionens ligg måste våga mer
Manil Suri hämtade inte priset själv.
Det var i stället en representant från författarens bokförlag som en måndag i december fick den tvivelaktiga äran att ta emot Bad Sex In Fiction Award, priset för årets sämst skrivna sexscen. Den stackars utsände uppmanade inte bara läsarna att gå till sängs med Manil Suris stolpiga sexscen, en metaforsprängd trekant i ett kärnvapenhotat Bombay. Han citerade Tolstoj också:
– Det finns lika många sorters kärlek som det finns hjärtan.
Och världens alla kultursidor fick än en gång skäl att ställa sig den årligt återkommande frågan: varför så svårt att skriva om sex?
I söndagens The Guardian lanserades ett nytt svar. Den brittiska poeten Sophie Hannah sammanställer en antologi med snuskig lyrik och hävdade utan minsta darr på manschetten att sexskildringar gör sig bättre i diktform. Att det är en fråga om rytm. Hannah öppnade också för möjligheten att romanförfattare helt enkelt är en smula räddhågsna.
Inte bara för att kamma hem priset för årets sämsta sexscen – utan också för att varje sexskildring avslöjar något intimt om sin författare. För vad skulle vara mer privat än fantasin?
Även om exempelvis Manil Suri är en man som aldrig skulle ha metaforsprängda trekanter i Bombay antyder väl de ansträngda metaforerna att han räds något i sin verkliga sexualitet?
Vad skulle riskera att sippra ut mellan raderna?
Problemet är inte på något sätt unikt för bokvärlden. Vi har sedan länge vant oss vid biodukens ligg: fantasilösa, doftlösa, ljudlösa. Daniel Craigs kropp placerade bredvid Charlize Therons dito. Som vore de klippdockor. Inklusive obligatorisk panorering över kläder på golvet.
Hur ofta har man inte läst hur filmstjärnor beskriver inspelningar av sexscener som mekaniska – att det bara handlar om kameravinklar, ljussättning.
När det i själva verket är tvärtom: en sexscen måste präglas av exakt samma sanningskrav som alla andra scener.
Den sexscen från 2013 som lämnade starkast avtryck fanns i Norges Oscarsbidrag ”Jeg er din”. Singelmamman Minas ensamhet som kulminerar i att hon ligger på en hotellsäng och väntar på att en runkande idiot ska komma över hennes rygg – killen är otrogen och vill därför inte ha fullbordat sex med henne. Den scenen går inte att glömma. Den är genial, genomtrasig. Det är en nivå av ensamhet så smärtsam att man nästan inte orkar titta.
Det är också resultatet av en modig regissör, Iram Haq, som vågar ta sin karaktärs komplexa sexualitet på allvar. Som vågar skapa nya bilder av sex – utifrån en kvinnas perspektiv.
Och för den som händelsevis undrar släpps Sophie Hannahs antologi ”Poetry of sex” senare i vår.
Endast två av dikterna uppges handla om Daniel Craig.
Hyllat filmsex
”Blå är den varmaste färgen” var inte bara fjolårets mest välspelade kärleksdrama. Sexscenerna mellan de båda huvudrollerna omtalades som smått chockerande. Vad filmen i själva verket visar är två människor som har sex. Två karaktärer vars kärlek vi tror på. Sex som vi får se och höra. Det mest chockerande är väl egentligen att det fortfarande anses chockerande.
Hämmat romansex
Hur många litterära sexscener framstår inte som pinsamma och löjliga när man läser dem utanför sin kontext? Bad Sex In Fiction Award sägs rentav ha skrämt brittiska författare bort från de litterära sovrummen - av rädsla för att brännmärkas som erotiskt tondöva. Som den nominerade William Nicholson skrev i en artikel i höstas: ”Mockery is a powerful weapon”.