Jag har blivit föräldern jag brukade hata

Yayoi Kusamas pastainstallation fick oväntat besök av små barnafötter förra helgen.

Söndag. Moderna museet med barnen. Det är ett misstag.

Det är för mycket människor. Och för mycket rum. Barnen vill bara springa. Ingenting annat. Tills jag ­säger att man inte får vidröra konsten. Då vill de vidröra konsten också. Springa och vidröra konst.

Treåringen rinner iväg genom en skog av ben. Det är inte klokt hur snabb han är. Jag krånglar mig framåt med blicken förtöjd i hans ryggtavla tills han försvinner ur sikte. Slutar andas. Tacklar männi­skor. Hittar honom och ska precis börja andas igen när jag inser att det får vänta.

Treåringen bestiger en Yayoi Kusama-installation. Den japanska konstnären har anlagt en bädd av okokt pasta över ett 25 kvadratmeter stort podium. ­Treåringen halkar runt i den okokta pastan som en liten Papphammar. Han är på väg mot gipspenisarna i pastahavets inre. Genom sorlet hör jag hur det knäpper och knastrar när rigatoni och farfalle kollapsar ­under de små sulorna. En vakt springer till den okokta pastans undsättning och ropar ”neeej”. Jag kröker mig över konstverket och ytbärgar treåringen medan sambon börjar städa pastan. ”Neej, man får inte städa pastan heller” ropar vakten men det är redan för sent. Pastan är städad. Och nu är det inte längre abstrakt expressionism med hisnande ­pendlingar mellan makro- och mikrokosmos, det är bara städad pasta. Som är lite trasig ­också.

Vi byter en blick, vakten och jag. Det kan vara en blick som betyder att det här måste tystas ner, att Yayoi Kusama inte behöver veta. Hon är ju inte där. Hon befinner sig i eremitens kontemplativa enslighet eller nåt och det vore onödigt att störa henne.

Det kan också vara en blick som betyder att jag borde säga någonting. Förlåt eller så. Men det gör jag inte för jag är ­inte heller där. Inte längre. Jag har gått till mitt inre rum och hängt mig.

Innan jag blev pappa brukade jag ­hata föräldrar som lät sina barn skrika på bussen eller rusa mellan restaurang­borden. Jag föraktade den där tomma blicken. Och den halvöppna munnen. Som om de inte hörde eller ens bekymrade sig.

Nu vet jag. Att man hör och bekymrar sig men att det finns en jordfelsbrytare i huvudet som slår ifrån när det blir för mycket. Man går liksom in i ett slags strömsparläge där ­alla funktioner utom de kritiska stängs av och ambitionsnivån sänks till ”lever barnen?”.

Det är där jag är om du ser mig skrida som en ringvålnad genom kassalinjen medan barnen hemsöker matbutiken som två svartalver. Jag bryr mig verkligen inte om vad du tror eller tänker. Jag har inte råd.

Det är där jag är om du ser mig kräkas ­lite på trottoaren utanför dagis. Jag är ­inte berusad eller sjuk. Bara utmattad efter lämningen. Eller snarare av vägen dit. Men jag orkar inte förklara för jag bryr mig ­ inte om vad du tror eller tänker. Jag har satt mig själv på vibration.

På andra sidan småbarns­åren står vänner och ropar att det blir lättare snart men det är som att de bara säger så. För det blir ju aldrig lättare.

Och de ropar att man ska gå på Kusamautställ­ningen för den är så barnvänlig med ­sina glada färger och former och man glömmer att fråga om det finns löparbanor och staket för man vill så gärna att det ska gå. Att göra saker. Men det går ju inte.

Och sen står man där i ström­sparläge och ­vibrerar. Du får gärna hata mig, jag vill bara att du ska veta varför.

Fina godnattsagor

Femåringen har äntligen odlat ett intresse för böcker som inte tar slut samma kväll som man öppnar dem. Det är en seger för oss ­båda. Tre ovanligt fina böcker vi förlorat oss i är Åsa Linds ”Stora boken om Sandvargen”, Ulf Nilssons ”Kommissarie Gordon” och Mats Strandbergs ”Monstret i natten”.

Escobar undsätter

Andra säsongen av ”Narcos” - biografin över knarkbaronen Pablo Escobar (Wagner Moura) - har nått Netflix som en populärkulturell livbåt i serieskuggan. Med långa och spänningsmättade avsnitt så att man slipper tröstäta ”Fear the walking dead” i väntan på säsong 7 av (huvudrätten) ”The walking dead”.

Följ ämnen i artikeln