Vi behöver inte polisens känslor
Det här är förstås en galen händelse som inträffat, upprepade polisens kommenderingschef Per Ågren på en presskonferens om överfallet på Ikea.
En galen händelse, sa han även ett dygn tidigare.
Kalla mig gärna språkpolis, men det är i mina öron inte förtroendeingivande.
Två andra floskler är vanligare när poliser talar om våldsbrott: ”Familjetragedi” heter det alltför ofta när någon, oftast en kvinna, dödats i sitt hem, och ”meningslöst”, om andra mord och dråp. Klyschan har bitit sig fast, trots att mord aldrig är meningsfulla.
Och nu: ”galet”.
Galet i sin egentliga betydelse, ”tokigt” eller ”oriktigt”, kan inte vara vad han vill säga. Knivöverfall är aldrig riktiga.
Så vad vill Per Ågren säga?
Problemet är att han inte vill säga något. Han vill uttrycka känslor.
Känslopjunket har hittat in i polisväsendet. Efter att ha återfunnit Lisa Holm dödad skrev polisen själva på Facebook om känslorna. ”En stor vältränad man vars rygg det står Polis på sitter och skakar och gråter bakom ett uthus”.
Behövdes det?
På facebook-iska är vi galet glada och en skådis är galet snygg. Där simmar vi i känslor och uttryck. Men poliser skulle kunna skippa samtliga adjektiv och adverb. Vi ska kunna tro att de är engagerade ändå.
Ni tänker att det är mänskligt att tänka ”galenskap” när två människor knivdödats på Ikea? Ja. Poliser är människor. Men det är inte deras känslor vi behöver.
Vår upplevda trygghet skapas av strama ämbetsmän som talar med små exakta bokstäver, som verkar hålla huvudet kallt och gör vad de ska och oberoende vad allmänheten tänker och tycker. Och vad jag skriver.