Den fjärde boken får inte bli för bra
David Lagercrantz heter en märklig man med ett minst lika märkligt problem.
I augusti släpps hans fristående fjärde bok i Stieg Larssons ”Millennium”-serie.
Och tvivlet hos alla inblandade är inte om romanen kommer vara bra nog.
Tvärtom: kommer den vara dålig nog?
Det är det märkliga problemet som den märklige Lagercrantz aldrig kommer nämna i sina intervjuer: hur han tvingats imitera den litterära tafflighet som förbluffat utländska kritiker ända sedan dag ett.
Vad vi svenskar pratar om när vi pratar om Stieg Larsson är en litterär gigant. En godhjärtad journalist som vigde sitt liv åt antirasism och feminism. Kanske ett geni.
Med tanke på att Larsson avled kort före debuten har få känt sig manade att dyka djupare i de litterära orsakerna till böckernas
framgång. Vi har känt stolthet när vi klivit ombord på tunnelbanetåg i London eller New York och noterat att alla läser samma bok. Vi har nöjt oss där.
Det kan inte David Lagercrantz.
Han ska förvalta arvet, han ska imitera den avlidne författarens röst.
Och här har spökskrivaren varit tvungen att förhålla sig till den fråga flera utländska tidskrifter rest genom åren: hur kan en så illa skriven romanserie bli så populär?
Tidigt jämfördes svensken med den notoriskt usle Dan Brown i en kul men kissnödig Guardian-text av Edward Docx. Till slut avfärdades båda två som ”amatörmässiga”. Varför folk älskar Millennium-trilogin kunde Docx inte förklara. Kanske var de dumma i huvudet.
Längre i sitt resonemang kom Laura Miller i tidskriften Salon där hon under rubriken ”Why we love bad writing” skrev att Larssons läsare inte skräms av platta karaktärer, klichéfylld ramhandling eller tondöv dialog.
Snarare tvärtom.
Miller hade noterat hur nätbokhandlarnas läsarrecensioner allt oftare handlade om hur snabbt läsningen gått.
Och för att kunna läsa fyrahundra sidor på tre timmar krävs minsta möjliga motstånd - slitna metaforer, otajt dialog, platta karaktärer. Helst ska man rent av kunna skippa en sida här och där utan större problem.
Vad som däremot saknades i analysen är det jag ser som storheten i Larssons böcker.
En framåtrörelse som präglas av en helt oförfalskad berättarlust; en rasande okontrollerad skrivglädje.
Därför ska heller inte Stieg Larsson jämföras med andra svenska deckar-författare. Snarare är ”Millennium”-serien mer besläktad med andra supersuccéer som kommit från ingenstans - en ”Fifty shades of Grey”, en ”Twilight”.
Böcker skrivna av författare utan större litterära ansatser än att de tycker om att skriva. Eller om man så vill: amatörer. I ordets bästa bemärkelse.
Har David Lagercrantz vågat omfamna sin inre amatör?
I augusti vet vi.