Min kärlek prövades – med en monsterbil
Ibland tar hela tillvaron ett av sina patenterade skutt av äkta absurditet.Som när Bob Dylan gör reklam för en bil så stor att den knappt får plats på hans gata.
Det började en extremt varm eftermiddag i slutet av oktober då vi hade nöjet att sitta och dricka margaritas på en uteservering på hörnet av Bleecker och MacDougal street.
Ni som kan ert New York vet att vi alltså befann oss i hjärtat av Dylan-land. Det var hit han kom som okänd pojk med gitarr, det var hit han återvände när han tröttnat på livet i Woodstock, det var här han klådde upp en galning som inte kunde sluta rota igenom familjen Dylans sopor varje morgon.
Och nu satt vi här. Jag sa något i stil med att ”tänk om varje fotsteg han tagit ännu kunde synas i asfalten ...”, men ingen hörde mig. Det mullrade till ute på gatan, och en galet stor bil bromsade till vid stoppljuset.
Jag stirrade storögt och läste namnet som blänkte i den svarta lacken. Cadillac Escalade. Ljusen slog om, bilen ålade iväg längs den trånga gatan.
Den var bland det mest uppstudsiga jag någonsin sett i bilväg. Ett monster som mumsar icke förnyelsebara resurser genom en V8-motor på 6,2 liter och med 403 hästar under huven.
Dan därpå ser vi den över hela Manhattan, och lite senare snubblar jag över en amerikansk motortidning som konstaterar: En tur med nya Escalade frestar på både din plånbok och ditt samvete ...
Häromdan dök den upp igen. Denna gång i DN:s avslöjande om hur svenska toppföretagsledare pratar engagerat om sina fina miljömål – samtidigt som man privat rullar runt i några av de mest bränsleslukande och skitutsläppande bilarna.
En av direktörerna som ertappades i glappet mellan corporate bullshit och det privata garaget var Börje Ekholm, vd för wallenbergarnas Investor. Han kör en Cadillac Escalade.
Å andra sidan.
Det gör faktiskt Bob Dylan också.
Den Dylan vars ande vi tyckte oss känna svävande över MacDougal street, är nämligen huvudperson i en massiv reklamkampanj för monsterbilen som knappt fick plats på hans gamla gata.
Nästan coolare än någonsin styr han den brutala kärran mot en solnedgång som känns onödigt symbolisk. Hans skrovliga stämma lovsjunger den nya Cadillacen och bilkörandets glädje.
Mindblowing in the wind. Som Dylanälskare utsätts man med jämna mellanrum för hårda prövningar. Detta var en av de värsta hittills. Men reklamen är fantastisk.