En rapport från den glömda sfären

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns ännu medborgare som minns artisten Martin Ljung när han gestaltade den sjuklige Viking som hade mycken kontakt med sjukvården och bland annat fått utskrivet till sig "Se-på-fan-piller". De har nu också jag blivit välsignad med. Det är egentligen ämnade för någon helt annan sjukdom, men kan också framgångsrikt häva en seg depression. I det lilla prassliga papper som ligger intill burken finns det en sannskyldig katalogaria över möjliga biverkningar.

Här kommer utdrag ur vistexten: Förändringar i levervärdena. Humör- och känslomässiga rubbningar. Magbesvär såsom smärtor, sugningar, illamående, kräkningar, diarréer, ökad aptit, viktökning, men också hej och hå, aptitlöshet och viktförlust. Håravfall. Dubbelseende. Yrsel, Talrubbningar. Darrningar. Trötthet. Beteendeavvikelse och insomningssvårigheter. Ofrivillig urinavgång och tätare trängningar.

Halleluja. Wow, wow, wow. Ofrivilliga ögonrörelser. Myrkrypningar, rörelserubbningar. Psykos. Förvirring. Kontakta din läkare om du plötsligt får följande symptom: feber, svullnad i ansiktet, händer eller fötter, hudutslag av svårare slag, illamående, kräkningar. Det finns mera. Det här var ett urval. Nej, jag har inte fått tag på läkaren för att kunna diskutera den monumentala ångest som denna katastroflista har väckt hos mig.

Häromkvällen fick jag för mig att söka någon annan läkare för att diskutera detta ämne. Ringde alltså en psykjour, voj, voj, voj, där man någon gång kan få napp, men en utstressad skötare sa förstås att läkaren inte var där, han var i väg på hembesök. Dessutom borde jag ringa en annan avdelning som jag externt är knuten till, det måste vara nån reda och ordning också under paniktillstånd. Hur som helst, min nattlige tillfällige kontakt visste att berätta att nattetid i södra Stockholmsområdet från Gamla stan till Farsta, Skarpnäck, Hagsätra etc finns det en säger en jourhavande psykiater som är ansvarig för hela alltihop, det rör sig i runda slängar om 270 000 människor per natt. "Du skojar", sa jag "Eller hur?" Nej, inte alls.

Det rusade runt i mitt arma huvud. En kvinna knivskär sig i Gamla stan samtidigt som en maniker löper amok i en lägenhet i Skarpnäck, i Farsta hallucinerar en ung flicka och föräldrarna ringer febrilt olika akutnummer och får prata med sköterskor men ingen läkare. Själv har jag andnöd och kippar efter luft. Jag ringer min närmaste jour och en personal undrar trött om jag inte har något lugnande hemma.

Från något så när ansvarigt håll försvarar man sig med att de så kallade kända patienterna har kontakt med sina läkare på dagtid. Jag vågar mig på att säga emot honom. Den ångest man kan känna på natten är ofta olik den man har på dagen. Okej, inga kommentarer. Om det på natten dyker upp en så kallad okänd hjälpsökande så finns det också andra personer som kan göra psykiatriska bedömningar. Och det finns ju alltid en bakjour. Jaha. Och vad är det. Jo, någon annan läkare som häckar i sitt hem och går att nås på telefon. Hur som helst. Vem man än talar med så får man veta att det är politikerna som fördelar och sparar in där det går och också där det inte borde gå.

Men dom själva då? Vart vänder de sig när demonerna invaderar? Har de särskilda privata asdyra försäkringar som garanterar dem både läkarbesök och snabb vård.

För några år sen hörde jag av en sköterska att på det stora sjukhus där hon arbetade var det alltid överbeläggning. Men ändå fanns det på avdelningen två rum som stod tomma. De fanns där utifall att något statsråd behövde vård. En gång när det låg fullt med svårt sjuka i korridorerna ilsknade hon till: "Nej, det här går inte. Nu tar vi ett av statsrådsrummen." Denna historia är alldeles sann, men det är som sagt en del år sen. Men man kan knappast tänka sig att läget i dag är bättre än den gången.

En gång i början på 80-talet hade vi besök av en ung engelsk vän. Han bodde hos oss någon vecka. Och en kväll blev en av våra pojkar häftigt illamående. Vi fick väl tag på någon distriktssköterska, en mycket kompetent sådan. Men vår gäst sa förbryllat "Why don"t you call your doctor?"Den ångest man kan känna på natten är

ofta olik den man har på dagen.

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)