Låt mig aldrig bli så rik att jag tappar smaken
Jag blev både förvånad och nyfiken då jag hittade miljonärstidningen Connoisseur på hallgolvet därhemma. Den måste ha känt sig ganska vilsekommen bland smutsiga gympaskor och kupongerbjudanden från Konsum, van som den är att landa på äkta mattor i högreståndshem.
Men nu låg den där. De rikastes gratistidning, som distribueras till 36 000 svenskar med en inkomst över 1,2 miljoner.
Jag knuffar tvätthögen åt sidan och sjunker ner i den nötta IKEA-soffan. Äntligen skulle jag få en inblick i hur det goda livet levs på samhällets topp, njuta av den förfinade smaken hos dem som har råd med det bästa, imponeras av deras savoir-faire och avundas deras mest exklusiva vanor.
Tidningen är blank och känns gedigen att hålla i.
Så långt allt väl. Men med stigande förvåning konstaterar jag att gräddans exklusiva magasin i själva verket är en tämligen fattig trycksak. Bakom det strama omslaget döljer sig en katalog över brackig ytlighet, med antik-pajasen Peder Lamm som chefredaktör.
Ur innehållet: hästpolo, femstjärniga hotell, samlarglas, kappsegling, infinity-pooler, femstjärniga hotell, flytvästar för hundar, diamantklocka för 592 000 kronor, femstjärniga hotell, hudkräm med platina och (såklart) plastikkirurgi: en väg till ökad livskvalitet. Allt man kan förvänta sig finns med, och det mesta känns otidsenligt och löjligt.
Framför allt är det ett journalistiskt fattigdomsbevis.
Stommen i Connoisseur består av ointressanta reportage, mediokra texter (oftast osignerade), tafflig layout och konventionella gratisbilder från pr-byråer och bildbanker. Det mesta kretsar kring produkter, resmål, kläder och rosa champagne och ju längre man orkar bläddra desto torftigare känns den pompösa attityden och tjatet om livskvalitet. Och som i de flesta annonsblaskor är gränsen flytande mellan redaktionellt material och annonser.
Roligast av allt är att de rikastes tidning inte har råd att hålla sig med korrekturläsare. Därför kommer en fotomodell iklädd tågaklänning, därför ligger Odense på Jylland och därför blir läsarna exklusivt inbjudna till klubben bra för Connoisseurs läsare.
Allt detta elaka skriver jag givetvis för att jag egentligen är hemskt avundsjuk. Och visst, jag skulle gärna ha en inkomst som innebär att jag får Connoisseur hem i brevlådan.
Däremot vill jag aldrig bli så välbärgad att jag tappar min känsla för stil och smak.