Resorna i stormaktens Sverige var dramatiska
Allt fler turister kommer till Sverige och de köper numera varor för mer än vad den svenska malmexporten ger i inkomster. Turisterna reser bekvämt och stannar bara några dagar.
Annat var det förr, då den första strömmen av utlänningar började komma. Det var i början av 1600-talet, då Sverige hade blivit en stormakt och därför lockade utländska köpmän, äventyrare och officiella sändebud från de andra stormakterna.
Varje resa var dramatisk – det finns många vittnesrapporter om det. Var och en som reste i landet och hade kunglig fullmakt kunde kräva att bönder och borgare skulle ställa hästar, slädar eller vagnar gratis till förfogande. Denna friskjuts gällde ända till 1642.
Den franska ambassaden, som kom resande 1634, landsteg i Sveriges då sydligaste stad, Kalmar. Där fick de hästar som var små, oskodda och inte ens sadlade. Detta var en stor och prestigefylld ambassad med många deltagare och stort bagage. De behövde mer än hundra hästar. Det fanns inga riktiga vägar, inga resvagnar heller. Man måste rida. Få dagsetapper blev då längre än fem mil, där byttes hästarna ut. Längs hela resvägen sprang bondpojkar och bondflickor vid sidan om resenärerna för att vakta familjens dragare som kanske hade bråttom tillbaka till plogen igen.
Till böndernas lättnad avskaffades friskjutsen och det byggdes gästgiverier på minst två mils avstånd från varandra. Vid varje krog skulle det finnas en skylt som sa hur långt det var till nästa rastplats.
De franska diplomaterna klagade särskilt mycket på maten.
De lät sända bud i förväg till nästa dags gästgiveri för att allt skulle för beredas ordentligt. Då hade krogen skaffat fram spanskt, franskt och Rhenskt vin. Öl fanns i alla städer längs vägen.
Bekvämast var att åka på vintern i släde – vägen var slät och jämn, farten hög. Kunde man åka båt var det också bättre än de knöliga och ofta nedkörda vägarna där det alltid var bekvämare att sitta på en häst än på en guppande vagn.
Tjugo år efter den franska ambassadens färd genom Sverige kom en nästan lika imponerande samling engelska diplomater, ledda av ambassadören Bulstrode Whitelocke, resande från Göteborg. Nu hade vägarna förbättrats och resenärerna fått det lite bättre.
Engelsmännen behövde inte rida, de åkte i fyrhjuliga vagnar dragna i bästa fall av en häst. Annars var oxar vanliga, ja till och med kor användes på många ställen för att dra den brittiska ambassaden till kungliga huvudstaden där drottning Kristina tog emot.
Körsvennerna var ofta kvinnor, berättar ambassadören i sin dagbok. Själv reste han bekvämt tillbakalutad i sin egen engelska vagn som rymde åtta personer och drogs av sex medhavda engelska hästar, ungefär som utländska statsöverhuvuden i dag kan ta med sig sina egna bilar på statsbesök.
Då engelsmannen kom var de svenska skjutshästarna visserligen sadlade och betslade, men till engelsmännens stora förundran kunde sadlarna vara av trä, tyglarna av hampa och stigbyglarna av vidjor.
Ambassadör Whitelocke klagade mycket på de svenska gästgiveriernas standard. Han hade visserligen egen säng med sig, men hans personal fick ofta sova direkt på golv täckta av halm. Maten var usel, ölet odrickbart och det som låg i grytorna var mest självdöda kor, misstänkte han.
Andra resenärer berättade att man oftast fick gåskött eller saltat och rökt fläsk.
Drickat kom i stora trähånkor som hade bestrukits med harts inuti för att inte läcka. Hartsen gav alla drycker en smak av rök.
Alla resenärer som ville få plats i diligensen eller hyra en häst, åka båt eller senare tåg, måste, även om de var svenska medborgare, ha ett respass utskrivet av landshövdingen där resan börjar. Utan pass ingen plats.
Passtvånget för alla resor inom Sverige avskaffades så sent som 1860. Resande utan pass betraktades som landsstrykare och kunde gripas av polisen – och hamnade i värsta fall som arbetare i Falu koppargruva.