Vår glädje kändes som en öken av sot
Få saker tenderar att bli så triviala som när man skriver om föräldrars oro för att deras barn ska fara illa. Det är ju så allmängiltigt. Klart man inte vill att det ska hända ungarna nånting. Det är väl självklart.
Det blir inte bättre av att barns död har blivit en egen genre inom media och journalistik, och där det utvecklats ett sätt att hantera varje händelse enligt en till synes förbestämd mall. Det är
ibland svårt att skilja den ena sorgen från den andra, eftersom de presenteras på ett så standardiserat sätt.
I alla fall. Det är nu tio år sedan 63 unga göteborgare förlorade sina liv i diskoteksbranden. För min egen del kommer den händelsen alltid att vara förknippad med vår yngste son, som föddes samtidigt som så många unga dog. Vår glädje mitt i sorgen kändes som en oas i en öken av sot.
Vi åt hans födelsedagstårta häromdan. Han fick så klart massor av fina saker på sin tioårsdag. En egen plånbok med hundralappar i. En skön tröja med rätt märke på. En skämtlåda med lös-näsa och mustasch och stora öron och andra lustigheter.
Han klädde ut sig och såg rolig ut. Han var upphetsad. Han vibrerade av liv, och för ett kort ögonblick genomfors jag av den extremt starka känsla av tacksamhet som kommer till mig genom de barn vi är så privilegierade att få ha kring oss.
Ni hör ju själva hur trivialt det låter. Jag kunde lika gärna skriva någon plattityd om att barnen är vår framtid eller fånga dagen.
Ännu mer trivialt, närmast banalt, blir det när man ställer vår omsorg om ungarna i relation till den rådande livsstil som de flesta av oss har. Långdistansloppet i ekorrhjulet, stressen, hetsen, ryckigheten och otillräckligheten. Alla vet ju spelets regler.
Då skapas idiotiska begrepp och nyord, som livspusslet. Eller kvalitetstid. Nya konstruktioner för att hantera och kompensera. Eller kanske för att rättfärdiga ett val som vi knappast visste att vi gjort.
Jag är inte rädd för särskilt mycket. Det som kunde skrämma mig i ungdomen rycker jag närmast på axlarna åt i dag. Men. Tanken på att någon av ungarna skulle drabbas av det hemskaste, den fyller mig med fasa som ingenting annat.
Det är därför jag tänker på Backabrandens alla svarta hål av sorg och saknad. Och det är därför som Albins födelsedagstårta – hur mycket socker vi än lassar in – alltid kommer att ha en liten, liten bitter bismak.