Är det så sjukt att vilja vara en smula sjuk?
Halsen känns som om jag svalt ett band av kottar. Och långsamt drar upp dem igen. Min kropp har lösgjorts från ett skruvstäd och blodet återerövrar molande sin bultande omloppsbana. Kasten är mellan februarikall frossa och tropiska febertoppar.
Jag är sjuk. Men det obehagliga är att jag njuter av det. Jag har nämligen vunnit ”sjukdomsvinsten”.
Uttrycket verkar förekomma främst inom vården. Det kan vara att slippa att göra något som man kanske inte skulle klarat av ens i friskt tillstånd, eller till och med de ekonomiska fördelar en sjukroll medför. Men det kan också vara den uppmärksamhet och empati man får som sjuk.
Det känns så himla tabu att prata om att det skulle kunna finnas positiva saker med att bli sjuk och jag kan föreställa mig den urcyniska uska som myntat begreppet. En riktigt empatilös jävel som med dömande ögon avskriver halva väntrummet som simulanter.
Så klart pratar jag inte om allvarliga eller livshotande sjukdomar. En perfekt fungerande kropp är alltid att föredra. Ingen VILL ju bli sjuk. Men låt oss prata om vad som händer OM man blir det.
I min familj pjoskades det. Som ickefrisk var man berättigad till: vindruvor, choklad och en hyr-VHS. Och att få vara hemma från skolan. Det är skitfarliga incitament för en något socialt osäker elvaåring.
Mina erfarenheter av vuxensjukdom är nästan lika illa. I stället för att kritisera min bristande arbetsinsats så tycker mina kollegor synd om mig. I stället för att äcklad vända sitt ansikte bort inför min långvårdsodör så gör min make allt jag ber honom om. I stället för att sluta älska mig så ger världen mig oändligt mycket uppmärksamhet och empati. Och eftersom jag har ont i halsen får jag äta glass. Mitt i veckan!
Det är som att spotta Sverige och framför allt Stockholm 2016 i ansiktet. När crossfittande högpresterare kräver saker av mig ler jag mitt mest infantila leende och svarar med bäbisröst: Kan inte.
Jag suger mig fast vid hjälplöshetens tutte och lapar i mig oförmågans söta mjölk.
Är jag exempel på en samhällssjuka, eller är jag en sjuklig avvikelse? Att denna krönika ens har skrivits är i sig ett bevis för hur gott vi har det. Att vi har system som gör det möjligt att bli sjuka utan att hamna på gatan. Sen kan vi bråka om dessa system ska präglas av ett passiviserande daltande, hjärtlös egoism eller något däremellan.
Men likt en feberdröm hägrar min vision om en värld med lite färre krav, lite mer kärlek och glass mitt i veckan. För det är något sjukt med att vilja vara sjuk.
Håkan Yoloholt
När han inte jagar pokémon så tar han på sig luv-tröja med den ungdomliga versionen av carpe diem: You Only Live Once. Nu har han lämnat riksdagen. Han fattas mig. Så det skär i bröstet.
Feber-tv
Den visuella motsvarigheten till tröstätande. Antingen en favoritfilm du kan dåsa till. Eller något som kräver minimal mental ansträngning – tänk amerikanskt, gärna ungdomsorienterat. Favorit nu inför återkomsten den 25 november: ”Gilmore girls”.