Farväl, Jussi – du var 75 kilo levnadsglädje
Det finns en viss logik i att den hund man har kommer att dö, och att man med största sannolikhet tvingas uppleva den ytterst ledsamma dagen eftersom man själv lever längre.
Även om man förtränger det, så vet man det redan när man skaffar den där lilla valpen.
När det är dags är hunden gammal, sjuk och trött. Den har gjort sitt. Men den är en familjemedlem, och dem vill man inte bli av med.
Vi har varit med om det rätt många gånger nu. Konstaterat att hunden lider. Åkt till veterinären. Matat med massor av godis. Och försökt hålla humöret uppe så den inte ska märka att det är något ovanligt och bli stressad när den får den första sprutan så den somnar.
Sedan kommer tårarna. Den blå sprutan. Och hunden slocknar oåterkalleligt.
Men det var värre än vanligt i går.
Jussi hann ju knappt fylla tre. En stor och ståtlig Grand danois i sin krafts dagar. 75 kilo ren levnadsglädje. Nacken bredare än huvudet. En kille med egen karaktär, som lutade sig mot alla människor den mötte, och som älskade att sitta i soffor med häcken uppe och frambenen på golvet.
Han kunde få spatt ibland och rusa runt som en galning för att släppa ut energi, och han hade ett skall så dovt att rutorna skallrade. Ändå kunde små barn hänga och klänga på honom utan att det bekom honom det minsta.
Även hundrädda människor lärde sig att klappa och gilla Jussi.
Ibland låg han på rygg och bara trivdes, ofta med en trasa eller leksak mellan framtassarna att gnaga på. Vi fick bygga staket på landet när han rymt upp på stora vägen och orsakat ett mindre trafikkaos.
Dreglet och rökarna var det farligaste, men man vande sig vid det också.
Han vägde bara nio kilo när vi hämtade honom från uppfödaren, och han vågade knappt gå över trösklar. Tre år senare kunde han fortfarande bli lika rädd för ingenting som Scooby-Doo, och jaga kringblåsande löv eller snöflingor. Han lekte inte med pinnar, han bar omkring tunga grenar, gnagde på älgben, grävde gropar och stod på bryggan och skällde ned på de stora fendrarna han älskade att bita sönder och sedan stoltsera med i raska triumfsprång.
En morgon vid stranden skällde han på en sälunge, men han gick inte på den, så den simmade bara sin väg. En annan gång försökte han skrämma en älg som stod kvar bland äppelträden och glodde på honom.
I lördags var han hängig. Jag lade några köttbitar på maten som låg kvar i skålen. Han nosade, men tog dem inte. Mycket märkligt.
I söndags morse blödde han lite ur munnen. Ville inte gå ut, låg bara i korgen.
Hos veterinären såg vi att det inte var en skada i munhålan. Det blödde bara diffust från tandköttet. Det visade sig att han fått blödarsjuka.
Han lades in, blev snabbt sämre men kämpade i fyra dygn.
De sa att det var en underbar hund och gjorde allt de kunde, men i går morse var det dags. Han viftade lite med svansen när vi kom. Orkade inget mer.
Farväl, älskade Jussi. Det var kort, intensivt, och förbannat jävla bra att få ha dig.