Offerjournalistiken får mig att se rött

Det var tragiskt att Hanne Kjöller i sin bok ”En halv sanning är också en lögn” råkade hoppa i samma galna tunna som hon anklagar sina journalistkollegor för att göra. Även om förlaget nu ger ut en rättad upplaga av boken är skadan redan skedd. Ändå är boken viktig för den som vill veta mer om den usla kampanjjournalistik som på senare år skadat trovärdigheten hos vissa delar av den svenska journalistkåren.

Den så kallade offerjournalistiken får mig att se rött. Därför har jag alltid beundrat Hanne Kjöller för hennes mod att ifrågasätta ­kollegor som anser sig ha monopol på sanningen. Offerjournalistiken går ut på att tycka synd om alla, om arbetslösa, sjukskrivna, utbrända, alla som har ont här eller där och inte anser sig kunna arbeta. Hamnar man utanför systemet har man ingen egen skuld i detta. Det är samhällets fel, det vill säga arbetsförmedlingens, regeringens, försäkringskassans eller kommunens. Aldrig någon gång ställs den ­enskilde till svars av journalisterna.

Tycka-synd-om-journalistiken har uppkommit för att det anses inhumant att ställa krav. Ingen behöver längre ta ansvar för sitt liv. Det ska någon annan göra. Krav får endast ställas på politiker och andra makthavare. Går det åt helvete för någon så är det samhällets fel. Den generösa välfärdsstaten har stoppat in oss ­under kravlöshetens mjuka duntäcke.
Inom journalistiken finns det så kallade testuggare. Dessa ska man se upp med. De är ofta svåra att genomskåda eftersom den journalistiska teknik de använder ofta liknar den mer hederliga journalistikens teknik. Testuggarna, åsiktsjournalisterna, bedriver förtäckt opinionsjournalistik: i sina inslag och artiklar driver de vissa teser och använder bara fakta som passar som bevis för dessa teser. För säkerhets skull anlitar de ”experter” som de vet har samma uppfattning som de själva. Så blir tesen ”vetenskapligt bevisad”. Den som ifrågasätter idiotförklaras och ses som allmänt ondskefull.
Exempel på dylika teser är fenomenet de apatiska flyktingbarnen och klimatfrågan. I klimatfrågan kan man i vissa fall tala om ett journalistiskt haveri. År efter år har vissa journalister drivit tesen om jordens snara undergång. Bilder på påstått svältande isbjörnar och uttorkade öknar får stå som bevis. Små barn har skrämts upp när de fått veta att jordens medeltemperatur vid slutet av seklet har stigit med fem grader och gjort stora delar av jorden obeboeliga – trots att uppgifterna bara är resultat av teoretiska datamodeller. Samma reportrar hävdar att jordens medeltemperatur fortsätter att stiga – trots att ingen temperaturhöjning har uppmätts sen 1997. De beaktar heller inte att klimatforskarna själva ­redan har tonat ner de värsta undergångsscenarierna.

Sådan journalistik är ohederlig och säger mer om journalisternas egen politiska agenda än om deras vetenskapliga kunnande.

Filippa Reinfeldt

-

Filippa Reinfeldt har köpt en sjurumsvilla i Täby för tio miljoner. Villan har en boyta på 136 kvadratmeter plus 120 kvadratmeter biyta, ­totalt 256 kvadratmeter. Så bra! Då kan sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt upplåta ett stort antal akutvårdsplatser i sitt nya, väl tilltagna hem eftersom dessa ju aldrig räcker till på Karolinska och Södersjukhuset. Det var väl det som var meningen med husköpet, eller? För inte tänker hon väl bo där ensam när barnen är hos pappa?

Promenera bort bröstcancer?

Häromdan läste jag en ­notis där man hävdade att kvinnor som promenerar en timma om dagen löper mindre risk att drabbas av bröst­cancer än de som inte promenerar. En amerikansk forskningsstudie visade detta. ­Vilket kvalificerat nonsens! Kvinnor, gå inte på detta! Så enkla samband mellan ­motion och cancer finns inte! Min väninna, tillika hård­tränande före detta tävlingscyklist, har tränat löpning, gång och cykelåkning i hela sitt liv. Ändå har hon drabbats av cancer i båda brösten. Även jag fick cancer trots att jag alltid tränat som en idiot. Vi är många.

Följ ämnen i artikeln