Skrota nationalsången – och skriv en ny som inte handlar om förtryck

På onsdag den 6 juni firar vi vår nationaldag. Då kommer vi att få höra vår nationalsång ”Du gamla, du fria” sjungas till leda. De flesta tycker väl att det är OK. Det har jag också tyckt – tills jag nyligen började fundera på texten och budskapet i nationalsången, som skrevs av Richard Dybeck redan 1844. Det var när jag såg ett svenskt herrlandslag inför en match stå i tv och sjunga ”Du gamla, du fria” som jag började reflektera över denna annars tämligen perifera och okontroversiella företeelse.

Men företeelsen är inte så okontroversiell som jag trodde.

– Vad fan är det dom sjunger om? tänkte jag. Den första versen går väl an. Den beskriver mest det svenska landskapets skönhet och hur fint det är att leva i Sverige. Men den andra versen skildrar något helt annat:

Du tronar på minnen från fornstora dar.

Då ärat ditt namn flög över jorden.

Jag vet att du är och du blir vad du var.

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Vad är detta? Jo, inget mindre än en hyllning till den svenska stormaktstiden! En hyllning till den ­imperialism och brutala kolonialism som svenska kungar på 1600- och 1700-talen ägnade sig åt ute i Europa och i de nordiska grannländerna. Den imperialism och det kolonial­förtryck som det moderna Sverige alltid har kritiserat USA, Sovjet­unionen, Storbritannien, Belgien och Frankrike för att utöva, det utövade vi själva under åren 1611-1718 med Gustaf II Adolf, Drottning Kristina, Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII som anförare.

Under sammanlagt fjorton krig ­erövrade (och förlorade) Sverige landområden både i Ryssland, Polen, Tyskland och Danmark. Karl XII ­begav sig till och med till nuvarande Turkiet för att få stöd för sitt misslyckade krig mot Ryssland och ­angrep i sin desperation till slut även Norge. Men en kula i tinningen vid Fredrikstens fästning i Norge gjorde snöpligen slut på Karl XII:s liv och därmed också den svenska stormaktstiden.

Det är denna föga ärorika era i svensk historia som hyllas i vår ­nationalsång. Det är på tiden att vi bedriver lite självkritik. Sverige är i dag ett annat Sverige än på 1600- och 1700-talen. Nej, låt någon ­duktig musiker komponera en modern ­nationalsång åt oss – eller låt ­åtminstone Benny ­Andersson skriva om texten så att den avspeglar det demokratiska och fredliga samhälle fritt från ­kolonialt storhets­vansinne som vi numera själva säger att vi eftersträvar.

Den här texten går inte längre att kommentera

Allt för många kommentarer bröt mot våra regler. Tidigare inlägg går dessvärre inte att se. /Redaktionen

Lika som bär

När jag häromdan tittade på sim-EM på tv fick jag se Fredrik Reinfeldt komma ­gående mot kameran iförd tajta badbrallor. Han steg upp på startpallen och dök i. Fredrik simmade 100 meter frisim så fort att han tog ­silver! Vilken fantastisk statsminister vi har – och så mångsidig sen! Men när jag såg närmare på den snabbe simmaren upptäckte jag att det inte alls var Reinfeldt ­utan OS-simmaren Stefan Nystrand! Men det var inte konstigt att jag tog fel: Fredrik och Stefan är ju lika som bär. Har ni tänkt på det?

”Mitt liv är ett skämt” ...

... heter ett humorprogram som ska sändas i Kanal 5 i höst. Jag blev tillfrågad om jag ville delta. I programmet skulle jag få lära mig att bli ståuppkomiker. Kul! Jag ­skulle få tävla mot giganter som Thomas Bodström, Rickard Ohlsson och Tony ­Irving. Produktionsbolaget glömde dock att nämna för mig att programmet skulle heta ”Mitt liv är ett skämt”. När jag förstod det, hoppade jag av lika fort som jag hoppat på. Mitt liv är nämligen inget skämt. Just nu skriver jag på en bok som handlar om min pågående kamp mot två ­cancersjukdomar med svåra komplikationer. Det skrattar man inte ihjäl sig åt.

Följ ämnen i artikeln