Mystisk pr-byrå sprider bisarr bild av svenskor

Var finns Kungen när man behöver honom? Någon ägnar sig nämligen åt att sprida en obehaglig bild av Sverige utomlands. Som om en lömsk pr-byrå anlitats för att solka ner vår image.

Här om veckan läste jag en intervju med den danska regissören Thomas Vinterberg i Svenska Dagbladet.

I artikeln får Vinterberg, som gjorde den ångestladdade dogmafilmen Festen, babbla på om sitt nya filmprojektet och sin kompis Lars von Trier, innan han

får frågan om den bisarra, totala mansdominansen på Cannes-festivalen.

Då händer något konstigt.

Den danske stjärnregissören börjar måla upp kon­turerna av ett land som han kallar ”Sverige” men som snarare känns som en skruvad Narnia-värld, befolkad av illvilliga monster.

Vinterberg beskriver hur dessa varelser, eller ­aggressiva ”svenska kvinnor” som han kallar dem, går runt i fula och illasittande martyr-tröjor. Något som han från sitt fyrtorn på andra sidan sundet tycker är djupt oroväckande.

”Må det aldrig sprida sig till Danmark” ryser han, och pratar om hur trollen, förlåt, ”svenska kvinnor”, spårat ur i könsdebatten. Resultatet är ”etthundra procent kastration av all form av artistisk verksamhet” i konunga­riket Sverige. Det man genast undrar är var han fått sådana griller från, om han kanske har något exempel?

Men Thomas Vinterberg får inga följdfrågor. Trots att hans Sverige-bild har ­ungefär lika mycket med verkligheten att göra som My Little Pony-universum.

Det är inte första gången detta händer – för ett tag sedan skrev till exempel den amerikanska tidningen Slate felaktigt om hur Sve­rige håller på att bli ett könsneutralt land där mäktiga feminister vill förbjuda alla ord utom ”hen”.

Jag vet inte om det finns reklambyråer som jobbar­ aktivt mot utlandet för att förmedla sådana bisarra­ föreställningar. Eller om mansrättsaktivister står och delar ut broschyrer om rabiata svenskor på internationella Ikea-varuhus.

Men om jag inte misstar mig så har vi ett gäng som jobbar heltid med Sverige-pr? Kungahuset borde passa på att hylla kvinnokampen bakom vår svenska föräldrapolitik, så här i svallvågorna av bebislyckan.

Om man kan snickra ihop slogans som ”The Capital of Scandinavia” och sätta upp bilder på Christer Fuglesang på Arlanda, så borde man kunna ­göra något åt bilden av Sweden som ett feministiskt Mordor.

Följ ämnen i artikeln