Jag fick träffa ”Henke” – det var inte så lyckat
Jag har bara haft en idol i livet och det är Henrik Larsson. Att han finns och har verkat har gjort mitt liv rikare. Därför var det speciellt när jag i veckan fick chansen att intervjua honom. Under femton minuter skulle jag få samtala med honom i en glasbur i samband med Swedish Open
i Båstad. Vi träffades en stund innan intervjun, för att prata ihop oss. Henrik hade ett fast handslag, kanske lite väl fast, mina knogar knycklades ihop i hans hand. Jag var nervös. Jag tänkte att det är lika bra att fylla stunden före intervjun med lite trevligt kallprat.
”Vad för dig till Båstad, är
du här för att kolla på tennisen?” ”Nej, jag har kommit hit bara för att få träffa dig”, svarade Henrik Larsson och såg på mig gravallvarligt. Först blev jag smickrad, det tog tre eller fyra sekunder innan jag förstod att han var ironisk. ”Nä, jag är här för att kolla tennis”, sa Henrik kort.
Tystnad. Känsla av panik. Måste mota bort tystnaden.
”Har du kollat nåt på fotbolls-VM”, undrade jag. ”Ja.” ”Såg du Tyskland mot Brasilien igår?” ”Ja. Jag grät.” ”Grät du?” ”Nej.”
Tystnad igen. Jag förstod inte. Grät han eller grät han inte? ”Men jag var jävligt deprimerad”, sa Henrik. ”Men tyskarna var underbara ändå. De spelade så lekfullt”, sa jag.
Henrik Larsson tittade på mig. ”Lekfullt?” ”Ja?” ”Lekfullt?” Han höjde rösten. ”Tror du att det brasilianska folket tyckte att Tyskland spelade lekfullt?”
”Nej, det är klart…”
Tystnad igen. Några ungdomar kom fram och frågade om de fick ta en bild tillsammans med Henrik Larsson. Henke ställde upp. Jag tittade på honom när han stod där och poserade. Så välbevarad, som om han just kommit ut från duscharna efter Sveriges match mot Italien i EM år 2000. När ungdomarna fått sitt återvände Henke till mig. Jag tog fram telefonen med skakig hand och undrade om jag också kunde få ta en bild på honom tillsammans med mig.
”Nej, det får du inte.”
Jag lade snabbt telefonen åt sidan och sa: ”Absolut, jag förstår.” Vi stod tysta en liten stund och ett leende spred sig i Henrik Larssons ansikte. ”Jag skojar med dig. Klart du får ta en bild.”
När vi höll om varandra framför min mobilkamera så kände jag hur mitt hjärta slog mot Henrik Larssons axel. Han måste ha känt det, det vansinniga bultandet. Och sen gjorde jag intervjun. Jag minns inte så mycket av den, men en läxa lärde jag mig av den: Man ska beundra sina idoler. Men man ska aldrig träffa dem. Ingen annan gång i livet är man så fånig som då.