Kan vi inte bara sluta gulla med glesbygden?
Pernilla Wahlgren firade semester och lät sitt barn åka på biltaket.
Ramaskri utbröt.
Av helt fel anledning, om ni frågar mig. Visst, det var säkert slarvigt ur trafiksäkerhetssynpunkt, men det jag hakade upp mig på var Wahlgrens motivering till tilltaget.
”På landet får man vara lite FRI!”, skriver hon i sin blogg.
Som om hon fått för sig att saker och ting är mer ofarliga på landet. Grusvägarna är mjukare att landa på. Glesbygden är gullig och skir, inte skitig och våldsam. Så ser den i alla fall ut för den som semestrar där.
Jag blir likadan. Trots att jag växte upp i en by med typ tio hushåll och vid en väg som - skulle det visa sig, en särskilt optimistisk sommar - inte alls lämpade sig för skateboardåkning. Så fort jag kommer hem låter jag ändå mina sociala medier-konton svämma över av landsbygdssvärmeri. När jag var 16 år ville jag inget hellre än att flytta så att jag kunde bo i närheten av ett McDonalds. I dag är avstånden och vyerna något exotiskt som jag delar med mig av så fort jag satt min fot på gräsmattan. Det händer att jag ser några strån vid en vägkant, eller ett stuprör eller en kviga och tänker: ”Det där ser ut som något ur ett stajlat lantlivsreportage” eller ”det här vore något för Ernst”. Då skäms jag.
Jag skäms för att jag vet bättre, vet att landsbygden är mer än en kuliss. Bondelivet är inte som att driva en bed and breakfast. Byskola kan innebära ett alltför begränsat utbud av potentiella vänner. Och en grusväg är inte lika hård som en asfalterad väg, men det är ändå inget man vill falla ner på från ett biltak. Den landsbygd jag ska berätta om hädanefter är verklighet - härlig och förfärlig, frihet och fängelse, vansinnigt tråkig och en grund för kreativitet.
Om den här valrörelsen mot alla odds skulle handla om en glesbygdsfråga så ber jag bara en stilla bön om att ingen politiker poserar med en kulting, drar på sig gummistövlarna eller ordnar fototillfälle två mil utanför Stockholm.
En genomskinlig gullifiering klarar sig landsbygden nämligen alldeles fint utan.