Var finns de vuxna när barnen behöver prata?

Att det ska behöva vara så förbannat svårt att vara barn i det här landet. I alla fall att vara ett barn som har det jobbigt och behöver någon att prata med. En unge som behöver stöd och pepp från en annan vuxen än föräldrarna. Eftersom det kanske är just föräldrarna som är problemet. De kanske dricker för mycket. Har hamnat i något slags livskris som gör att de inte kan ­fokusera på sitt föräldraskap för tillfället. Negligerar, brister i sin förmåga temporärt. Då är man som barn plötsligt ensammast i världen.

En väninna är gudmor till just en sådan unge. En tonårstjej vars mamma har dragit utomlands med en ny man och lämnat vårdnaden till flickans pappa som har ny familj i en svensk småstad och får anses vara tämligen oförmögen av att ta hand om en strulig tonåring som helst vill bo kvar i Stockholm.

Den här lilla vilsna tjejen känner sig övergiven, ensammast i världen och kan inte uppbåda energi till att varken orka gå i skolan, sköta sitt liv eller ens äta ordentligt.

Min väninna ringde till bup och berättade om läget, att den här flickan behöver komma och prata med någon, få lite stöd. Buptanten svarade att då får hennes föräldrar ringa och boka en tid. Min väninna berättade hur läget såg ut, att flickan behövde komma ensam för att det just är föräldrarna som är problemet. Det gick inte för sig alls. Barnet måste komma med sina föräldrar. Hur skulle det annars se ut?, sa bup-tanten.

På samma sätt resonerade skolan. Att be om hjälp hos skolkuratorn innebar samma krav på föräldrakontakt och om inte det gick för sig så skulle socialtjänsten i kommunen kontaktas och familjen utredas. En stor, kraftkrävande apparat att sätta igång för en ensam och ledsen ton­åring som bara behövde någon att prata med. En onödigt stor insats när föräldrarna inte är onda misshandlande monster uppenbart olämpliga att sköta barn, utan bara lite vilse i pannkakan för tillfället.

Vi får höra det hela tiden. Att barn behöver få prata med någon vuxen.

Men var är de där vuxna? Var finns de där stödjande instanserna att hålla i handen när man är trött på sina föräldrar som just för tillfället har fullt upp med sin egen skit? Hur många barn tror ni inte det är som går och tiger av rädsla för att just dra in socialtjänsten och sen känna skuld för att man gjorde en höna av en fjäder?

Eller ännu värre. Tänk de barn som har en faktisk förövare till förälder, barn som blir utsatta för incest, där hot om våld gör att man håller tyst år efter år. Och när man kanske äntligen vågar ta steget att prata med någon och behöver styrka och kraft för att orka med en utredning som just i de här fallen verkligen behövs, så slussas man direkt vidare till en annan instans, till nya människor när man redan har stora problem med att känna tillit.

Sorgligt att vi inte 2015 lyckas ge svenska barn bättre möjligheter att växa upp i trygghet.

Följ ämnen i artikeln