Livet – ett sommarlov mellan två evigheter
Jag kommer tidigt till begravningen. Utanför kyrkan små kluster av svartklädda människor. Jag känner ingen och skyndar in. Kistan står centrerad framme vid altaret. Stora blomsterkransar lutar mot den lilla stentrappan, med textmeddelanden i imperfekt: Tack för allt du gjorde. Du var en fin vän.
Det är så hemskt med imperfekt.
Vänner och släkt anländer. Försiktigt slammer med psalmböcker, prassel från blompapper. En klocka ringer utanför. Orgeln har hållit andan ända sen i går eftermiddag, men nu exhalerar den plötsligt tungt och dränker rummet i en mäktig, omskakande sorg som får oss alla att böja nackarna. Prästen kommer in från höger. Han säger så fina saker om Gunny. Men han talar bara i imperfekt.
Det blir dags att ta personligt farväl. Den tysta kön till kistan, slokande männis-kor med blomma i hand. De går fram en och en, lägger en varsam hand på kistan, någon klappar försiktigt på trälocket. Den stora tafattheten inför döden står då så klar.
Det är kanske därför vi reagerar så starkt mot allt tal i imperfekt, för man vill inte erkänna för sig själv att hon inte finns längre. Man vill inte ta in det, men det sipprar in ändå, små puffar av obehag: Vi skrev ibland sms till varandra, jag och Gunny. Om jag skulle skriva ett till henne nu, så kommer hon inte att svara. Det är först i de banala insikterna som avgrunden öppnar sig. Prästen försöker trösta, han säger att allt nog är bra med Gunny där på andra sidan. Och jag kommer att tänka på Bodil Malmstens dikt om att ”vi som lever är bara döda på semester, nån sorts sommargäster”. Döden som ett normaltillstånd som vi befunnit oss i under en evighet innan vi levde och som vi kommer att befinna oss i under en evighet efter att vi är döda. Den här lilla stunden på jorden är de dödas sommarlov.
Vi går ut sen, samlar ihop oss själva utanför kyrkan. Stumma ögon i solgasset. Vi skadekontrollerar varandra. Är vi okej? Gick allt bra? Jag tittar ut över kyrkogården och ner mot Södermalm. Här finns inget imperfekt, här finns bara presens. Nere på gatan byter de ut ett fönster i en lägenhet. Där borta åker två unga killar skateboard. Så obekymrat! Så fullständigt aningslöst! Så vandrar livet vidare för dem och för oss alla, vi döda på semester, nån sorts sommargäster.