Tänk om högerpopulismen är högerpopulisternas fel?

Vems fel är det att högerpopulismen fått fotfäste?
Om man nu kan utse en syndabock. Det finns många förslag men här är tre standardmodeller.

  • Det är vänsterns fel. Mest för att de vände arbetarklassen ryggen och förlorade sig i identitetspolitiken. Behändigt svar för högerorienterade med plötsligt intresse för klassbegreppen.
  • Det är “massinvandringens” fel. Människor i det här landet har fått nog och så vidare. Behändigt svar för sverigevänner samt moderater som pollinerats av den sverigevänliga berättelsen men då heter det saker som “huvudlös” eller “oreglerad invandring” (fast den inte varit oreglerad sen 1960-talet). En populär kortform av resonemanget lyder: Reinfeldt.
  • Det är nyliberalismens fel. De växande klassklyftorna och nedmonteringen av välfärden har skapat en grogrund för politisk rasism. Behändigt resonemang för vänsterorienterade.

Det här är en förenklad bild av samtalet men försöken att förklara högerpopulismens framgångar har ofta det gemensamt att det antas finnas ett (1) övergripande svar på frågan och att utvecklingen är en naturlig följd av någonting som varit, ett systemfel och ett uppror från verklighetens folk.

En generell motfråga till den här sortens resonemang borde kanske vara: om det är en naturlig reaktion, varför behöver högerpopulistiska politiker ljuga, överdriva och hetsa så mycket mer än andra politiker? Varför behöver de konspirationsteorier och låtsasjournalistik för att mobilisera sina väljare?

En retorisk fråga förstås – vi pratar ju om vad som skapade själva grogrunden för primitiva ideologier – men nödvändig att ställa emellanåt. För om vi letar efter ett (1) svar på frågan, alltså ett som kan lyftas över floran av samverkande faktorer, finns ju faktiskt en annan, lite djärvare förklaring till högerpopulismens framgångar.

  • 4) Det är högerpopulisternas fel.

Det kan se banalt ut vid första anblicken men låt oss först peta lite på de tre standardsvaren.

Det sömniga resonemanget om att vänstern skulle förlorat sig i identitetspolitiken tänker jag inte angripa (igen) förrän någon lanserar något slags belägg för att identitetspolitiken skulle ha trängt undan “traditionell” vänsterpolitik – utan att hänvisa till att ett Tintinalbum flyttades på Kulturhuset för fem år sen av en kille utan partipolitisk förankring.

Idén om att det skulle vara “massinvandringens” fel, alltså den stora mängden invandrare eller ofta underförstått mängden muslimer, som fick pendeln att svänga är också skört då de europeiska länder som kantrat djupast mot högernationalismen har få invandrare. I Ungern, Polen och Tjeckien, tre länder med i snitt 3,6 procent utlandsfödda och mindre än 0,1 procent muslimer i befolkningen, brinner de vulgärnationalistiska och islamofobiska stämningarna medan demokratin monteras ner inifrån i åtminstone Ungern och Polen av SD:s ideologiska kusiner. Den europeiska fronten mot mångkultur finns där mångkulturen är som minst.

Nyliberalismen då? Det räcker med att titta på det amerikanska presidentvalet, den politiska rasismens största framgång i modern tid, för att idén ska börja svaja. Trumps seger i hyperkapitalismens hemland har från alla möjliga håll beskrivits som ett klassuppror från bortglömda arbetare eller en vedergällning från globaliseringens förlorare – ett bekvämt narrativ för både vänstern som får rasa mot nyliberalismen och högern som slipper låtsas om rasismen inom republikanska partiet – men Clinton vann stort bland låginkomsttagare medan Trumps väljare tjänade betydligt mer än medelamerikanen. Det var vita amerikaner i alla inkomstgrupper som enades bakom Trump.

“Statsvetaren Philip Klinkner har visat att de enskilt viktigaste faktorerna för att avgöra om någon skulle stödja Trump snarare än Clinton varken var inkomst eller utbildningsnivå, utan huruvida de hade negativa uppfattningar om muslimer och svarta”, skrev DN:s Martin Gelin i en olustigt avslöjande genomlysning vid årskiftet.

Men här närmar vi oss tyvärr det enda som skulle kunna tjänstgöra som ett (1) svar på frågan. Ett svar som kan klistras på alla länder där högerpopulister skördat framgångar.

Det är Måns Zelmerlöws fel.

Skoja.

Det är högerpopulisternas fel.

Men vad är det för idiotsvar?!

Lugn. Forskningen om varför människor röstar på högernationalister sammanfattades tidigare i veckan fint av Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet, i en bloggpost där han på ett typiskt vetenskapligt sätt slingrade sig igenom en mängd samverkande faktorer men ändå lyfte fram en som lite viktigare än alla andra: vi har bytt debatt.

Högerradikalernas möjlighet att mobilisera väljare ökar när den socioekonomiska konfliktdimensionen tappar i betydelse och lämnar utrymme för den sociokulturella dimensionen.

Om det lät krångligt: när vi upplever att ekonomin inte längre styrs av våra politiker tappar vi intresset för den sortens frågor och börjar intressera oss för något som är lättare att bråka om. Som kultur, nationalitet och invandring. Vi har alltså inte bytt åsikter, bara spelplan. Till en som passar högerradikaler.

Det syns också väldigt tydligt i dagens debatt vem som har behov av att uppfinna konflikten. SD-politiker kan kasta sig över de mest banala frågor – från notiser i matbutikens kundtidningar till oskyldiga barn i morgonsoffor – för att hetsa sina väljare.

Men då är det väl socialdemokraternas fel? Det är ju ändå de som lämnat sina skyttegravar och rört sig mot nyliberalismen!

Ja, men det gjorde de väl rimligen för att de tror att det är bäst så. Det betyder inte nödvändigtvis att det är bäst så men ska de konstruera en politik de uppenbarligen inte tror på för att återupprätta en gammal konfliktlinje?

Det lägger jag mig inte i, tror jag.

För mig är det enda rimliga svaret att skulden ligger på dem som är beredda att vända människor mot varandra bara för att de fått chansen.


Fiktion som landar rätt i samtiden

  • Trött på alla som febrar om nya HBO-serien "The Handmaid's tale"? Då har du inte sett den för febrande är den enda rationella reaktionen. Kanske för att den landat i exakt rätt värld, samtidens benägenhet till ofattbara skeenden ger berättelsen en extra obehagsdimension. På rätt sätt.

Samtid som landar rätt i fiktionen

  • Apropå samtiden: gränsen mellan verklighet och satir blev plötsligt ännu svårare att urskilja när Nordiska motståndsrörelsens presstalesperson intervjuades i SVT:s morgonnyheter i veckan. Jag väljer glädjen och skrattar åt att nazisterna har en "presstalesperson" men det är ett paniskt skratt.

Följ ämnen i artikeln