Känd författare nära psykbryt – i biosalong
Eftersom det inte blev någon större succé med mina och Dinos Naturdagar har jag ändrat dom till Kulturdagar i stället. Att gå på teater eller museum med sin lilla unge är ju ingen större uppoffring, så förrförra veckan var vi på Medelhavsmuseet med väldigt snäll personal som inte ens blev arga när Dino bröt av en pelare på något slags modell av Akropolistemplet. Och i torsdags var vi på Spårvägsmuseet och åkte den lilla lilla spårvagnen hundra gånger (jag kände mig i och för sig som Barbapappa nedpressad i en tvålkopp) men annars var det var väldigt lyckat, så nu fortsätter vi våra Kulturdagar den här torsdagen med ett biobesök.
– Välj vilken film du vill Dino! säger jag flott och slår upp bioannonserna i tidningen.
Det finns mycket att välja på, Bolt i 3D eller nya Pixarmonsterfilmen. Jag lägger handen snabbt över Pettsonrullen (jag står ut med vadsomhelst utom Pettson.)
– Titta, lilla spöket Laban, han är ju så gullig, säger jag men Dino letar vidare bland annonserna.
Jag föreslår Bu och Bä städar, men Dino söker efter något speciellt.
– Mamma, vart är Glömligheter? Med lilla katten.
–Aha, säger jag och lyfter på handen, här var den visst.
Jag sitter i biomörkret och försöker tänka positivt. Jag har en gullig liten pojke bredvid mig, en stor påse M-kulor och en flaska apelsinfestis, och samtidigt jobbar jag av på mitt dåliga mammasamvete, nog kan man stå ut med en och en halv timme skäggpettson.
Findus går ju an, men jag stör mig nåt så enormt på den där Pettson.
Han trillar runt bland kastruller och metspön i sina muggiga vedbodar och badhus och ska vara så härligt gubbfumlig, han blir biten i tån av en krabba och han bygger en sim-maskin av trä som inte funkar såklart.
Pettson drar på sig sin sunkiga gamla pyjamas, tar av sig de flottiga runda glasögonen och lägger de glapprande löständerna i ett glas vatten. Finduskatten drömmer att han är stor. När Pettson på morgonen sådär gubbhärligt dricker upp det slemmiga löstandsvattnet är min psykbrytsgräns nära. Jag tar upp telefonen för att distrahera mig. Jag börjar panik-smsa lite olika hälsningar till folk som jag knappast känner, allt för att fly från Pettsons skrovliga hostande och gnetiga mumlande: Nämen var har jag nu lagt mina glasögon? Till slut är plågan över och vi går ut från biografen. Dino är glad som en lax. Han pratar på om filmen.
– Mamma, visst var det roligt när Findus hoppade i sängen?
– Ja, säger jag, och när han var en liten kattunge och pratade sådär gulligt.
– Han är så söt tycker jag!
– Ja, och vet du Dino, du är faktiskt lite lik Findus.
Dino sticker sin chokladkladdiga hand i min och säger:
– Och vet du mamma, du är lite lik Pettson.