Det finns fler fula fiskar i idrottens grumliga vatten

Patrik Sjöbergs avslöjande om Viljo Nousiainens sexövergrepp är förmodligen bara toppen av ett isberg. Inom idrottsrörelsen sopas alla problem under mattan, skriver Elisabet Höglund.

Patrik Sjöbergs och Yannick Tregaros avslöjande att den mytomspunne höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen under flera år i hemlighet utsatt dem för sexuella övergrepp har skakat om inte bara idrottssverige utan hela Sverige.

Avslöjandet blottlägger en av efterkrigstidens största idrottsskandaler. Idrotts-Sverige kommer aldrig att bli sig likt igen. Eller rättare sagt: det f å r inte bli sig likt. Något måste hända. Annars har ju Patrik Sjöbergs, Yannick Tregaros och Christian Skaar Thomassens självutlämnande berättelser varit till ingen nytta.

Att unga lovande friidrottsungdomar i åratal och i hemlighet utnyttjas sexuellt av sin tränare utan att någon utomstående anat något stämmer till eftertanke. Jag själv, som har många års erfarenhet av idrottsrörelsen, är dock inte det minsta förvånad.

Redan under mina år som landslagscyklist avskydde jag idrottsrörelsen för den förljugenhet jag såg runt omkring mig. Stora delar av idrottens ideologi byggde enligt min mening på lögner, hyckleri och skönmålning av verkligheten. 

De flesta problem sopades under mattan. Svaghet tolererades inte. Den idrottstjej eller -kille, som drabbades av svårigheter stöttes bort eller slogs ut. Under en period av min idrottskarriär led jag av sömnproblem. När jag berättade det för en cykelledare, svarade han bara ”jaså”, reste sig från bordet och gick därifrån. Han ville inte se bilden av den perfekta idrotten krackelera. 

Den som förde fram kritik mot ledarna, deras ledarstil och beslut, tystades ner eller frystes ut. Bilden av den framgångsrika klubben fick inte solkas ner. Det var bara ytan som gällde, en yta som handlade om framgång, segrar och berömmelse. Man fick inte prata politik. Det skulle störa bilden av idrottsrörelsen, som den förbrödrande, samlande och danande kraften i samhället.

Jag hatade det. Som journalist hatade jag bristen på självkritik, empati och iakttagelseförmåga. Jag hatade denna påklistrade perfektionism som idrottsföreningarna omgav sig med, denna ständiga förnekelse av att det kunde finnas problem.

Med tanke på det hyckleri och den förljugenhet som jag menar har präglat idrottsrörelsen, är jag inte förvånad över att det under ytan kan döljas sexuella övergrepp, trakasserier och kränkningar av unga människor. I en värld, där alla bara putsar på den perfekta fasaden, kan det mest fasansfulla gömma sig.

Ingen ser något, helt enkelt därför att ingen vill se något. Därför är det inte konstigt att ingen misstänkte att något inte stämde i Viljo Nousiainens relationer till de unga pojkar han omgav sig med, varav många till och med bodde i hans eget hem.

Det var illa nog med hyckleriet under den tid jag själv var aktiv. Det är förmodligen ännu värre i dag, när stora pengar och rika sponsorer styr idrotten.

Då är det ännu viktigare för klubbar och förbund att hålla skenet uppe, att se till att inget negativt sipprar ut, för då kanske sponsorerna drar sig undan. Och det får ju inte ske.

Det vore mig främmande att anklaga idrottsledare och tränare för att vara pedofiler eller för att intressera sig för sina adepter på ett otillåtet sätt. Ändå har jag alltid förundrats över alla de (läs: manliga) idrottsledare och tränare, som frivilligt och ofta utan betalning åtar sig tränar- och ledaruppdrag, i synnerhet som uppdragen ofta lägger beslag på hela deras fritid. 

De flesta gör det säkert av idealitet och passion för idrotten. Men bland de 600 000 idrottsledare som finns i Sverige anar vi att alltför många fula fiskar slinker igenom nätet.

Det låter sig tyvärr göras i en rörelse där många är blinda, där ingen vill misstänka den andre, där ingen kontroll finns och där varje frivillig arbetsinsats dessutom är ovärderlig.

I en sådan rörelse kan till och med sexuella övergrepp slätas över och bagatelliseras, kanske till och med ursäktas.  

Den här sortens övergrepp förekommer inte bara inom friidrotten utan förmodligen även i andra idrottsgrenar. De förekommer också på andra håll i samhället, där insynen är obefintlig och där unga skyddslösa människor lever i starka beroendeförhållanden till vuxna.

Det vi har sett är förmodligen toppen av ett isberg. Det gör problemet ännu större.

Följ ämnen i artikeln