Jättebebisar styrde - barn blev de vuxna
Om de som nu får växa upp med krig, hat och hot om kärnvapenupprustning
Var är Bana?
Ett Twitterkonto inifrån östra Aleppo tystnade plötsligt i början av december. Världen blev hönsmammeorolig. Medier över jordklotet fokuserade desperat på detta enda barn, som om allt lidande i krigets Syrien skulle bli oss övermäktigt om den 7-åriga, rosettprydda, Harry Potter-älskande, twittrande flickan Bana al-Abed inte överlevt Assadregimens bombningar.
Några dagar senare kom livstecken.
En bild på Bana med mjölktandsglugg mellan framtänderna.
Meddelandet: ”Jag har tappat två tänder till”.
Jag vet inte om det är för att jag själv spenderat stora delar av 2016 på filtar bredvid en liten människa som lärt sig magiska saker som att le och krypa, men detta galna år var det som om barnen blev de vuxna, rent mentalt.
Mitt i storpolitiken kämpade de vidare mot krafter som kräver att de växer upp alldeles för fort.
Som tonåringen Jawid från Afghanistan, som väntar på att utvisas från Sverige till en oviss framtid.
Han valde varm choklad med marsmallows och grädde när vi sågs på fiket på centralstationen för en intervju, och berättade om när han gick på Justin Bieber-konsert. Sen sa han:
– Varje dag när det närmar sig julen så tänker jag, det här blir tredje julen i Europa. Vad kommer hända den fjärde julen, kommer jag vara i Afghanistan då, kommer jag leva?
Från det lilla, underbara livet hemma på vardagsrumsgolvet såg jag i år jättebebisen Donald Trumps segertal på valnatten. Men det var Barron Trump, hans 10-årige son, som fastnade: hur han försökte hålla ögonen öppna i denna världsomvälvande stund.
Som om han helst hade velat sticka hem till sin våning i Trump tower och dra täcket över huvudet.
Denna pojke, som kallas ”mini-Donald” och varje kväll smörjs in med återfuktande kaviarkräm av mamma Melania, kan nu vänta sig ett liv i skuggan av Secret Service-agenter och pappas hot om kärnvapenupprustning.
Det hade förstås inte varit 2016 om inte barnen också utsattes för näthatet. Snart spekulerades det vilt i sociala medier om Barron Trumps mentala hälsa.
I samma anda anklagades Bana från Aleppo för att vara en ”fejknyhet”.
Hennes pappa pekades ut som jihadist. Vissa påstod att Bana var CIA-propaganda med udden mot Ryssland.
Hemma bland träklossarna konstaterade jag stilla mellan blöjbyten att ingen längre är att lita på. Inte heller den som ifrågasätter syriska ungar och deras drömmar om fred.