Ingen nämner de viktiga biblioteken
Biblioteksdöd” är inte ett ord du kommer höra i årets valrörelse.
I stället verkar ”kunskapsutmaning” ligga bäst till i kampen om att bli denna valrörelses nyord - den enkla beskrivningen av en komplicerad situation.
Alla söker det enkla svaret på den svåra frågan: Hur ska vi få ungarna att läsa?
Larmrapporterna upprepades i söndagens tv-sända valduell. Svenska skolresultat rasar. Över 17 procent av våra femtonåringar klarar inte ens att läsa en tidningstext.
Men ändå, inte ett ord om biblioteken.
Inte ett ord om att var tredje svensk skola saknar skolbibliotek - trots att skollagen kräver det. Helt tyst om de 500 bibliotek som lagts ned under de senaste tjugo åren. Filialer på landsbygden och i förorter. Platser dit litteraturen inte alltid hittar.
Varje nedläggning har motiverats med rationella argument. Lönsamhet. Antal utlån per timme. Effektivitet.
Resonemang som motsäger den enda vägen till nya läsare: tillgänglighet.
Jag hade inte litteraturen med mig hemifrån. Det hade nästan ingen där jag växte upp. När jag minns mitt eller mina barndomsvänners hem minns jag inga böcker.
Men jag minns ändå biblioteket som en helt naturlig del av min uppväxt, lika självklar som lekplatsen, ängarna, fotbollsplanen.
Det var varken fint eller fult, böcker var något som fanns tillgängligt, ungefär som bordtennisracketarna i uppehållsrummet. Biblioteket var enkelhet. En plats dit man var välkommen: Här är en bok, varsågod, lämna tillbaka den när du är klar, det kostar ingenting. Det var så låga trösklar att man inte ens märkte dem.
Skolans bibliotekarier sa till oss: Det finns något för alla att läsa!
Och de kunde bevisa det.
De visade mig till boken om Palmemordet, till de stora tjocka årsböckerna med fotbollsresultat.
Biblioteket gav mig det som Kristian Lundberg beskrev så träffande i en debattartikel häromåret: En bild av det jag inte ens visste att jag sökte. Jag kan utan tvivel säga att det förändrade mitt liv.
Jag läste Expressen, som pappa köpte varje dag. Mats Olssons krönikor. Stadsbibliotekets hyllor rymde författarnamn som Olsson skrev om: Slas, Ed McBain, Bodil Malmsten. Mormor tipsades om en Mikael Niemi nere på bibblan. Skolbibliotekarien visade mig i sin tur Niemis diktsamlingar; vägen in i lyriken.
Det är så ett läsande liv inleds. Tillgänglighet. Filialer. Bibliotekarier. Ett författarnamn som ger ett annat. En bok som leder till nästa. Det omedvetna byggandet av ett finmaskigt nät av ord och tankar som till slut bildar ett eget språk, ett eget tänkande.
Det är, om man så vill, ett enkelt svar på en svår fråga.
Förvirrad tv-duell
Partiledarduellen mellan Gustav Fridolin (MP) och Jimmie Åkesson (SD) i söndagens ”Agenda” var mer förvirrad än intressant. Det var på det stora hela lite som att se en antilop försöka konversera med en traktor. Två politiker så långt ifrån varandra att de knappt ens debatterade samma saker.
Leif GW löser biffen
Med tanke på den svenska medielogiken - ring GW! - är jag förvånad över att ingen föreslagit sheriffen som lösning på situationen i Ukraina.