Internet ger oss allt utom svaren

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som ett ögonblicks verk. Det kommer från ingenstans och träffar mig med både kraft och precision. Saknaden drabbar ju så ibland, hårt och utan försoning, och med inte så lite patetik.

Jag sitter i en blöt trädgårdsmöbel på Campingen Som Gud Glömde i ett regnigt Strömstad. Midsommar med vännerna hemifrån. Och det enda jag kan tänka på, det enda jag undrar, är var hon befinner sig nu och med vem.

Nej, jag vet.

Jag har sett dem tillsammans, hon och hennes nya. På en jävla vimmelsajt. Jag blev rasande först. Då hävdade hon att han bara var en vän. Det var säkert sant.

Och för att kunna definiera en lögn krävs att man en gång har vetat vad sanningen var.

Jag gör mig inga illusioner längre.

För några veckor sedan, hennes hand på min axel i krogvimlet. Jag minns att hon såg glad ut. Vi hade inte träffats på ett tag.

Det var då hon berättade om honom. Jag frågade nog för mycket. Trots allting som jag redan visste.

Jag hade googlat honom redan när jag såg vimmelbilden. Och samma eftermiddag, i det där tysta och kalla men koncentrerade ångestruset, hade jag även kört honom genom skatteverk och bilregister och fan och hans moster.

Internet är ett helvete för den som vill glömma.

På ett bredbands avstånd förvandlas man så försvinnande enkelt – genom bloggar, Myspace, Google och register – till en patetisk liten privatspanare.

Efteråt satt jag där i min ostädade lägenhet med skärvor av en människas liv och försökte lägga pussel.

Till slut visste jag allt om honom, allt utom det jag ville veta.

Vad han har, som jag saknar.

Någon annan är närmare nu. Det finns ingenting förmildrande i det heller.

Och jag vet att han bor i närheten. Att de rör sig i mina kvarter. Varje jävla uteservering är som ett minfält jag kan sprängas på.

Men jag ska inte klandra henne. Jag träffar också en annan. Jag står också mellan två känslor.

Är det allvar, frågade ex-flickvännen när vi stod där i baren på Marie Laveau och försökte att inte vara alldeles för elaka mot varandra.

Jag minns att jag ryckte på axlarna för att jag inte visste.

Vi är väldigt rädda och väldigt vackra, det är allt jag vet.

Och jag börjar lära mig skillnaden mellan att längta och att sakna.

Men jag gör mig inga illusioner längre.

Ronnie Sandahl