Äntligen stod Sveriges osynliga finansminister på scen
Sveriges osynliga finansminister gjorde ett av sina sällsynta framträdanden i dag.
Elisabeth Svantesson kallade till presskonferens några timmar efter att nya siffror om inflationen presenterades, vilket givetvis inte var en tillfällighet.
– Det är glädjande siffror. Regeringens ekonomiska politik har haft effekt, öppnade hon tillställningen med att säga i ett påtagligt nöjt tonfall.
Platsen var Rosenbad, en hel del journalister var på plats, klockan var 13, en perfekt tid, med presskonferens på morgonen riskerar nyheten att vara för gammal för kvällsnyheterna på tv, medan sen eftermiddag leder till stress och dåligt redigerade inslag.
”Inflationsbekämpningen har gett resultat” ... ”strama budgetar har fått positivt utfall” ... ”många aktörer har gjort sitt, men regeringens politik har varit viktig” ...
Det påstås att tredje måndagen i januari är årets deppigaste dag, men Svantesson bara log och log och log till och med då hon berättade att antalet konkurser kommer att öka.
Inflationen hade ju gått ner! Vad gör det då att kommunerna och regionerna går mot sitt största underskott någonsin i år, att siffran över vräkta barn i fjol var den högsta sedan finanskrisen 2008 och att hushållen dignar under de stigande räntorna?
Svantesson fortsatte att se glad ut, inte ens oppositionens ständiga klagosång över hur dyrt det har blivit under Tidöregeringen tycks kunna bringa henne ur fattningen.
Men allt var nu inte uppåt. En bit in i presskonferensen varnade Svantesson för att den ekonomiska vintern inte är över, den prognostiserade fortsatt sjunkande inflationen kan rent av tillfälligt bytas mot stigande.
Det har varit kallt i januari, elpriserna pressas upp, dessutom är det oroligt i världen, fraktkostnader stiger, Tyskland har problem och till råga på allt råder fastighetskris i Kina.
Kanske berodde Svantessons ständiga leende på att hon för en gångs skull fick göra det alla ministrar älskar, få stå i rampluset, föra ut sitt budskap, bedriva politik.
Märkligt är det att hon tar eller får så få tillfällen att göra just detta. Finansministern är regeringens näst viktigaste person efter statsministern, det är han eller hon som ska samordna alla statsrådens viljor och lägga fram regeringens tyngsta dokument, förslaget till statsbudget.
Det är ingen tillfällighet att den person som besitter posten också syns mycket i tidningar, radio och tv.
En vecka utan att finansministrar som Magdalena Andersson, Anders Borg eller Göran Persson figurerade i pressen och journalisterna började undra om de ramlat och brutit benet.
Möjligen handlar den Svantessonska osynligheten om att regeringens projekt inte är att genomföra ekonomiska reformer, Tidöavtalet är fyllt av annat, kriminalpolitik och migration.
Möjligen är det helt enkelt inte roligt att hela tiden vara pressad mellan olika intressen, polisen ska ha mer pengar, försvaret ska ha mer pengar, partikamrater ute i kommuner och regioner vill se ökade statsbidrag och välfärdsreformer, högerväljarna kräver skattesänkningar.
Ingen är nöjd och ekvationen inte alldeles enkel att få ihop.
– Det är viktigt att inte släppa inflationsbekämpningen för tidigt, avslutade den leende Svantesson och gav journalisterna möjlighet att ställa frågor.
Expressen jabbade halvhjärtat, det påpekades att statsskulden inte varit så här låg sedan Gunnar Strängs dagar, finansministern svarade rappt att det är samma sak med skattetrycket, TT undrade någonting.
Jag funderade på att fråga Svantesson varför hon å ena sidan finner bankernas vinster ”orimliga” och å andra sidan säger nej till förslag om bankskatt.
Men plötsligt var den allmänna frågestunden med Sveriges osynligaste finansminister i modern tid över.
Det gällde att vara lika alert som en fågelskådare på Öland som hört rykten om att någonting så sällsynt som en beigekindad skogstrast synts till.