Endast makthavarna kan stoppa detta skitsystem
Det brukar sägas att klimatjournalistik inte engagerar massorna, eftersom den blir för abstrakt och vetenskaplig. I veckan slog Aftonbladets Staffan Lindberg och Magnus Wennman hål på den föreställningen en gång för alla, när de publicerade ett reportage i flera delar som granskar H&M:s löfte om ”cirkulärt fast fashion”. Snabbversionen: Kläderna som kunder lämnar in för återbruk på butiker runt om i landet hamnar i stor skala i fattiga länder i Afrika och Asien. Där orsakar de veritabla miljökatastrofer.
Reaktionerna i veckan har mestadels rört H&M:s hyckleri och våra egna konsumentmönster med linsen riktad främst mot kvinnor i västvärlden.
Och visst är vi många som behöver se oss i spegeln. Men låt oss också zooma ut och se själva grundproblemet med fast fashion: Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar till detta konsumtionsbeteende. Och det är inte ditt fel.
I princip allt som signalerar status i vår tid – resor, kläder, ny teknik – är förenat med rejäl klimatpåverkan. Att reklamen spelar en viktig roll i detta ekologiska armageddon behöver knappt påpekas, men uppmaningarna att konsumera mera finns överallt. Fenomenet med influencers grundar sig i en sorts skev beundran för, företrädesvis, unga kvinnor som med hjälp av saftiga sponsorsamarbeten bygger upp en livsstil som äter upp jordens resurser. På denna tidnings hemsida ligger i skrivande stund en artikel om hur du ”snor stilen” från en populär tv-serie. Återkommande kan jag läsa om ”tio billiga måsten i din basgarderob” och ”åtta klänningar i blått för sommarens alla fester”.
Snabbmodets genombrott för ett halvsekel sedan innebar att också relativt sett fattiga kvinnor plötsligt kunde klä sig modemässigt. Det var, om man för ett ögonblick bortser från klimatavtrycket, en sorts demokratiprocess. Och det är fortfarande i hög grad arbetarklasskvinnorna som göder fast fashion-kedjornas kvartalsrapporter. På 2020-talet har man fått konkurrens från ultra-fast fashion, sajter som den kinesiska bjässen Shein, som säljer kläder till vrakpris online.
Självklart är det bra och viktigt att den upplysta medelklassens kvinnor ägnar sig åt självrannsakan. Däremot får ni sluta att uppmana de som sliter för att få månadsslutet att gå ihop, att köpa ”hållbart av hög kvalité”. För att tala med Lena Andersson: De flesta kan räkna ut att det är bättre att lägga lite mer pengar på något som räcker längre – storpack med ris, kläder av hög kvalité – men, och nu talar jag inte med henne; de där lite mer pengarna sitter sällan på kontot.
Och dessutom: Varför skulle det 23-åriga butiksbiträdet känna köpskam samtidigt som Sveriges ultrarika flyger på semester i privata jetplan?
Vi har byggt ett helt ekonomiskt system där ”vill ha mycket, jättebilligt” är kärnan i nästan all kommersiell verksamhet. H&M, Zara och de andra billighetskedjorna är små biotoper över detta samhälle. Likt matvarubutiker med godiset nära kassan finns H&M:s accessoaravdelning strategiskt placerat för att du ska hugga ännu något som du inte behöver, när du köar för betalning. Återigen: Det är inte ditt fel. Du agerar bara som det konsumtionsdjur den här samhällsordningen förutsätter att du ska vara.
Så hur gör man för att komma tillrätta med problemet? Man lagstiftar förstås. I de fria marknadernas vargtimme tycks vi nästan ha glömt att vi via våra folkvalda har makten att förbjuda sådant som förstör planeten. Finns det utrymme att förbjuda sexistisk reklam finns det förstås möjlighet att förbjuda den som marknadsför miljökatastrofer i tredje världen. Det är inte en av Gud given lag att polyester ska få användas i konfektion!
Nu vill jag inte läsa en enda text till av någon med dåligt samvete över sin klädkonsumtion, som alltså, jag repeterar, ligger HELT I LINJE MED VAD SAMHÄLLET FÖRVÄNTAR SIG AV DIG. Jag vill att vi riktar blicken mot dem med makten att sätta stopp för detta skitsystem.