Haven dör – men vi kan inte sluta med plast
Scenerna i naturfilmer där fiskar trasslar in sig i plastavfall eller en albatross matar ungar med gamla matförpackningar är outhärdliga. Snart har vi mer plast än fisk i haven. Det är i ljuset av denna tragedi vi ska se EU-kommissionens krig mot engångsartiklar av plast, och Gustav Fridolins försök att göra topsen av plast till den
nya kolbiten.
En hel del ska vi nog klara oss utan. Jag har till exempel aldrig förstått varför ett sugrör alltid måste spärra vägen mellan mig och min gin tonic, och jag är nog så stadig på hand att jag kan peta mig i örat med trä utan att spräcka trumhinnan. Men i andra fall är det svårare att se alternativen.
Den brittiska miljökämpen Sarah Roberts har skrivit en barnbok om hur plasten hotar haven. Men efter att ha läst på under många sömnlösa nätter slog hon nyligen fast att ”vi kan inte sluta med plast!”
Roberts insåg att plast i bilar och flygplan gör dem så lätta att vi klarar oss på mindre bränsle, och att steril engångsplast inom hälsovården förebygger sjukdomar och massinfektioner.
Till det ska läggas plastförpackningarnas viktigaste funktion: de minskar det matslöseri som är ett av världens värsta miljöproblem. Plasten skyddar livsmedel från fukt, insekter och smutsiga fingrar på vägen från gården till matbordet.
Jag tillhör också dem som svär över att varje vara är inslagen i flera lager förpackning, men sådana lager gör att vi kan packa och stapla varor så effektivt att vi klarar oss med en lastbil i stället för två–tre.
I många fall skulle vi kunna göra förpackningarna av andra material, som trä, papper, glas och metall. Men bara för att plast ser så äckligt ut i naturfilmerna betyder det inte att det är värst. Ett ton plast har ett något större ekologiskt fotavtryck än ett ton ersättningsmaterial, men problemet är att inga andra material är lika lätta, starka och flexibla så vi behöver i så fall fler ton av dem.
Enligt en beräkning från konsultbolaget Trucost skulle det ekologiska fotavtrycket faktiskt bli fyra gånger större om vi ersatte all plast i varor och förpackningar med andra material, trots att de ser ekologiska och snälla ut. Våra oceaner skulle drabbas av en 150 procent större miljökostnad.
Plasten påminner alltså lite om Churchills insikt om demokratin: Det är det sämsta material vi har hittat på, med undantag för allt annat vi har testat.
Betyder det att vi ska ge upp och vänja oss vid strandade valar med magarna fulla av avfall? Nej, för även om vi inte kan sluta med plast kan vi sluta göra av med det på fel sätt.
Framför allt behövs modern avfallshantering. Runt 90 procent av plasten i haven kommer från bara tio floder, och de är alla i Afrika och Asien. Vi räddar alltså inte världshaven genom att ha dåligt västvärldssamvete, utan genom att exportera våra bästa lösningar till fattigare länder.
Vi behöver också mer återvinning, utveckling av ännu smartare material, och av modifierade bakterier eller nanobots som äter plastavfall.
Även om vi i EU slutade med sugrör och tops och dessutom ALL annan plast utöver det, skulle det inte ens leda till att plastutsläppen i haven minskade med en enda procent.
VÄRMEBÖLJA
Värmen är inte bara kul – och inte bara för att man misstänker global uppvärmning. En studie visar att elever får sämre provresultat varma år. En ökning av medeltemperaturen med 0,5 grader minskade inlärningen med en procent.
LUFTKONDITIONERING
Förr brukade USA:s myndigheter stänga när det blev för varmt för att tänka. Och det var först under andra halvan av 1900-talet som sydstaterna blev ekonomiskt framgångsrika – när de fick luftkonditionering.