När sanningen är alltför hemsk för att vara sann
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ett reportage i tv-programmet Agenda i söndags förde mina tankar till andra världskriget, nazisternas brott mot mänskligheten och vår mänskliga benägenhet att blunda för det vi finner för smärtsamt att betrakta.
I reportaget berättades om en brittisk diplomat, Craig Murray, som hade varit Storbritanniens ambassadör i Uzbekistan och överraskande fått sparken.
Den före detta Sovjetrepubliken, som alltjämt är en hård diktatur, har utropat sig till Bushs och Blairs bundsförvant i kriget mot terrorismen. I den egenskapen har regimen särskilt åtagit sig att sköta tortyren av misstänkta terrorister.
Den tortyrmetod man har fattat speciellt tycke för går ut på att koka folk, levande givetvis. Helt eller delvis sänks det stackars offret ned i det kokheta vattnet och förutsätts hinna haspla ur sig åtminstone någon uppgift av värde till sina förhörsledare innan han dör av sina brännskador.
Ambassadör Murray upptäckte vad som pågick men var kanske inte helt på det klara med hur pass införstådd med verksamheten hans egen regering var. I varje fall blev han utomordentligt förbluffad när utrikesminister Jack Straw gick upp i limningarna över vad han rapporterade hem - dock gällde upprördheten inte tortyren utan ambassadörens besynnerliga fantasier.
Ambassadör Murray avskedades och beskylldes bland mycket annat för att vara gravt alkoholiserad och ha råkat i mental obalans.
Jag associerar till en historia om den svenska diplomaten Göran von Otter - för övrigt far till den världsberömda mezzosopranen Anne Sofie von Otter - som var ambassadsekreterare vid Sveriges legation i Berlin våren 1942.
På ett tåg mellan Paris och Berlin stötte han på en ung, djupt troende SS-officer som under sin tjänstgöring i Belzec och Treblinka hade blivit vittne till den första gasningen av tusentals människor. I vild förtvivlan över vad han hade sett bestämde han sig för att berätta i detalj vad han visste och hade sett.
Till att börja med trodde von Otter inte sin sagesman men lät sig till sist övertygas. Han förmedlade alla uppgifter vidare till Stockholm utan att få någon som helst reaktion i retur.
När von Otter senare samma års sommar åkte till Stockholm berättade han personligen för utrikesminister Christian Günther vad han hade erfarit. Denne gav honom rådet att ta semester. Allt tydde på att han hade blivit överansträngd.
Christian Günther var absolut inte någon kall och likgiltig människa. Jag tror inte att han tvivlade många ögonblick på att Göran von Otter överdrev. Så måste det helt enkelt förhålla sig.
Sverige hade, som vi vet, omfattande och lukrativ handel med Nazi-Tyskland. Självklart bör man misstänka att krassa ekonomiska intressen gjorde det omöjligt att ta till sig det man trots allt visste att var sant, det bland annat Göran von Otter berättade. Hade man besinnat hans ord hade handeln inte kunnat fortsätta.
Jag tror emellertid inte att ekonomin utgör hela förklaringen till utrikesminister Günthers reaktion. Jag tror att det monstruösa i nazisternas brott bidrog till att skydda dess relativa hemlighet. Man trodde inte sina sinnens vittnesbörd.
Jag tror att vi människor, för att kunna leva i något slags harmoni med oss själva och varandra, måste hålla oss med ett slags fundamental livslögn. Bland annat måste vi tro att människor och företeelser är ungefär vad de ger sig ut för att vara fast vi innerst inne vet att så inte alltid är fallet.
Jag tror att det faktum att Tyskland är och var en respekterad kulturnation mitt i Europa, en nation som man av hävd hade allt slags utbyte med, skapade ett pockande behov hos en civiliserad omvärld att blockera sig för innebörden i det man fick veta om utrotningen av Europas judar.
Blockerade man sig inte skulle en ravin öppna sig i en tillvaro vars grundläggande humanitära premisser man hade tagit för givna. Blickar man ned i en sådan ravin drabbas man av svindel och stark känsla av att kaos slukar också en själv med självbild och allt.
Kanske Jack Straw så till den grad har levt sig in i den ärofulla retoriken kring kriget mot terrorismen att ambassadör Murrays rapport var en kränkning av hans nationella självuppfattning fast han visste att den kunde vara sann.