Vi har ju inget att bli rädda för längre

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

3-åringen är rädd för spöken, och de vuxna kring bordet tröstar och säger att spöken inte finns på riktigt. "Dessutom är det ju inte mörkt än." (Som om det trots allt är en faktor som man måste väga in. Även för sådant som inte existerar.)

Hur som helst.

Vi tror inte på spöken i Sverige. Inte egentligen och inte längre. Vi tror inte ens på övernaturliga väsen. Det finns de som tror på Jesus, och det finns de som tror på trädgårdstomtar (åtminstone så länge de är av porslin, och åtminstone så länge som de skickar vykort från Moskva).

Men i övrigt har vi blivit alldeles för civiliserade för att tro på sådant som vägrar att fastna på bild. Och ännu mer civiliserade för att vi ska sitta och skrämma upp barnen.

Något som man i vissa karaktärssvaga ögonblick nästan beklagar.

Ta till exempel det här med staketet. Utanför vår sommarstuga går det en liten grusväg, och med jämna mellanrum susar det förbi självutnämnda testförare som försöker spränga ljudvallen med takboxar på taket och cyklar på dragkroken och baksätet fullt med Gary Larson-ungar (som gör sitt bästa för att spränga ljudvallen på egen hand.)

Så jag började skissa på ett Kumla-hemmabygge. Ett staket som skulle hålla den rymningsbenägna 3-åringen innanför tomtgränsen. Om det hade funnits där, det vill säga. Men så långt har jag alltså inte kommit. Och det är väl därför som jag nu sitter här och filar på alternativa budgetlösningar i form av vättar och tomtar och troll.

Ni vet; "Går du längre än 15 meter bort från huset kommer Grindvätten och tar dig".

Det verkar enkelt. Inte speciellt civiliserat och inte så schyst. (Frågan är om det ens är lagligt.) Men i alla fall. Det är inte så svårt att förstå hur den där typen av historier har kommit till en gång i tiden.

Morsor som låg på alla fyra och skurade golv och plockade rovor och skurade tvätt hade antagligen inte tid att springa omkring som levande krockkuddar eller mobila staket. Före Babywatch-apparater och baddräkter med inbyggda flytkuddar var man väl tvungen att hitta på något annat.

Management by fear.

Och fantasin verkar det ju inte ha varit något fel på.

"Går du ner till ån kommer Näcken och tar dig." "Går du för långt in i skogen kan Skogsrået stiga upp ur marken och locka bort dig." "Är du inte hemma före tio på kvällen äter Mörksuggan upp vägen."

Det skulle säkert bita bättre på 3-åringar och 10-åringar än hot om stadsjeepar med småbarnsgaller i fronten, eller farliga underströmmar, eller skogar som man kan gå vilse i.

Och okej, jag vet. Jag får nog bygga det där staketet. Jag har inte så många rovor att plocka och inte så många golv att skura. Bara en deckare som ska läsas, och den motiveringen håller antagligen inte för att skrämma upp barn till en massa framtida terapi-timmar.

Men i övrigt.

Om man nu inte ska skrämma barn längre, kan man ju önska att man i alla fall fick skrämma upp lite vuxna.

Att det gick.

Vi som lever i den här moderna och civiliserade tidsåldern där vi bokar om våra resor för att undkomma algerna i stället för att ändra på våra levnadsvanor. Där risken att döda ett barn längs en grusväg väger lättare än risken att slå sönder hjulupphängningen på den nya Volvon på en gropig väg. Där 94 kronor på flygbiljetten i miljöskatt får folk att sitta och författa arga insändare i stil med "i så fall slutar jag att sopsortera för alltid."

Det är i sådana lägen som man sneglar på länder som Island och Japan där folk fortfarande tror på vättar och tomtar, och där till och med Vägverket snackar med vätteexperterna innan de åker ut och spränger i något berg eller drar någon väg genom någon isländsk Hallandsås.

Jag menar, tänk er själva, en liten miljöpartist som kan sitta i bakgrunden och tolka allt vad vättarna och tomtarna säger. Tror vi inte på våra politiker längre, får vi åtminstone se till att börja tro på troll igen.

Lena Sundström