På badstranden möter jag mig själv som barn
I går var det sommarens första dag. Vi tog oss till stranden. Kånkade på strandväska och handdukar över besvärlig terräng innan vi hittade en plats som kändes harmonisk. Skakade ut den stora, kaffefläckiga filten över sanden. Barnen sprang ner till vattenbrynet, omedelbart tysta och fokuserade i något projekt som hade med döda fiskar och en hink att göra.
Det var så fint att det nästan var löjligt att se deras små ryggar där de satt på huk.
Det var så analogt och tidlöst att det kunde lika gärna ha varit 1986, och att det var jag som stod där vid vattenbrynet.
Jag såg mig omkring. Jag hade aldrig varit på den stranden förut, men hur många gånger hade jag varit där? Flera hundra? Vid vattenbrynet förenades många hundra versioner av min person. Där var jag som 10, som 20 och som 30 år gammal. Jag kastade mig ut i vattnet, som fortfarande var för kallt. Jag tog tre crawl-tag, det är så många jag kan, sen sjunker jag. Precis som när jag var 10. Versionerna av mig möttes, mitt 8-åriga jag crawlade förbi mitt 38-åriga jag.
Och sen picknick på filten. Det pysande ljudet när någon öppnar en kaffetermos. Bubbelvatten som blivit varmt och som växer i gommen. Man äter en kanelbulle och det knastrar i munnen från sand som hamnat på filten. Och man lägger sig på mage och läser en tidning och i rörelsen välter man en kaffekopp, ytterligare en fläck att addera till de andra på filten, som årsringar på ett träd växer de fram. Och man ligger där och lyssnar på andras samtal och försiktigt försvinner man i sömn. Precis innan man somnar, sista tanken: jag borde lägga mig i skuggan, så att jag inte blir bränd, om jag skulle somna.
Och sen, på eftermiddagen. Man packar upp och beger sig tillbaka, man är så bländad av solen och sanden att parkeringsplatsen känns överexponerad och underlig. In i hettan i bilen och fläkten som råmar vilt och sand mellan tårna och det klibbar mellan låren. Doft av bränd hud i bilen, som popcorn. Håret på armarna är plötsligt blont och man funderar på att visa det för någon som sitter bredvid, men man orkar inte riktigt. Och snart är man i den svala affären och handlar middagen, men den där stunden i bilen är inte så dum, den heller.
Någon säger något roligt och när jag ler så stramar det av salt om kinderna och den där leende pojken i bilen som är jag, det är lika mycket 12-åriga jag som 32-åriga jag.