Malmö, älskade stad - vi får den kärlek vi förtjänar

Malmö kallas för kärlekens huvudstad, men är också en rövarkula där människor skjuts på öppen gata och handgranater exploderar i bostadskvarter, skriver Patrik Lundberg.

Jag bor i Malmö. Ändå har jag drabbats av ­Stockholmssyndromet. Det psykologiska tillstånd då offret tar parti för förövaren.

Hittills i år har 18 sprängningar inträffat i Malmö. När du läser den här texten kanske siffran är uppe i 19 ­eller 20. Alldeles oavsett finns det ingen annan stad i Skandinavien som har drabbats så här hårt.

En barndomskompis hör av sig och frågar vad som händer här nere. Jag svarar att det ­inte är så farligt som det ­verkar.

Det är nu jag kommer på mig själv, som om jag inte undrade efter den första sprängningen, den andra ­eller fjortonde eller efter ­alla skjutningar som skett under mina tio år i den här staden.

Som om jag inte reagerade när jag såg gatuprostitutionen, när jag läste om utpressningarna, hörde om morden.

Jag tar alltid Malmö i försvar, som om staden vore min att försvara. Nästan alla mina vänner gör detsamma.

Svårigheten med att älska: Vi får den kärlek vi tror vi förtjänar.

Svårigheten med Malmö: Vi är alla en del av det svarta.

Skatteverket har ingen exakt siffra, men antar att Malmös svarta ekonomi omsätter flera miljarder kronor varje år.

Falafeln jag köper för ­ 20 kronor, ölen för 30. Biltvätten som kostar 150 kronor, ­taxi­resan på 69. En snöbolls chans i helvetet att de ­pengarna är vita.

När jag träffar människor från andra städer möter jag Malmöromantiken. Porten till kontinenten där ingenting kostar skjortan. Där svartklubbarna aldrig stänger, där gräset är ­grönare än i Christiania.

Jag nickar, fnissar. Kokar­ inombords, men vill inte fördärva staden jag älskar. Vilket är exakt vad jag gör.

Det får vara nog nu. Alla glada lögners slut. Malmö kallas för kärlekens huvudstad, men är också en rövarkula där människor skjuts på öppen gata och hand­granater exploderar i bostadskvarter.

Och vi har oss själva att skylla. Vi som lovordar lågpriskulturen och tar del av den. Nu skriver jag om ­Malmö, men problemet finns nästan överallt.

Det civila samhället kan aldrig slå sig fritt från den ­organiserade brottslig­heten så länge vi göder den.

För allting hänger ihop. Våldet utövas av samma segment som livnär sig på svarthandeln.

Finansierar vi ­deras verksamhet får vi också ta konsekvenserna.