Du vet att den här texten handlar om dig
Det är jobbigt för dig nu, när de andra räknar ned till långledigheten.
När de pratar om julklappar och förhoppningar.
Det är jobbigt, för du vet vad det innebär i din familj när man tillbringar mycket tid tillsammans.
Du har sett det många gånger förut.
Du vet att den här kolumnen handlar om dig.
Du känner det i magen, så som du känner så mycket annat.
Du känner det, för du har tillbringat delar av ditt liv med att snabbt känna av, vara på vakt. Du har utvecklat en närmast onaturlig förmåga att läsa av nycker, förändringar, utbrott.
Du är en levande seismograf, även om du inte alltid känner dig levande.
Som nu. Nu är du mest tom. Tom och rädd.
Rädd, för att när du tänker på långledigheten är det inte julefrid som dyker upp i huvudet, utan ögonblicket när allt går snett. Sekunden när glaset är tomt. När julmusiken övergår i gråt och det enda som hörs är det som inte ska höras. Ljudet av knytnäve som träffar mjukdelar.
Det har ett speciellt ljud, ett ljud som du inte ska känna till. Men du gör det.
Eller så vet du hur det är att fira jul med någon som är mer intresserad av en flaska än av dig. Någon vars kramar börjar bli konstiga strax efter Kalle Anka. Kanske har du synliga sår. Kanske sitter de i själen.
Jag vill inte skrämma dig. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam.
Missförstå mig rätt. På sätt och vis önskar jag att du vore det. Ensam.
Men det är du inte.
En av tio känner oro inför julen. Var tolfte minut under julafton, juldagen och annandagen lyfter ett barn luren och ringer till Bris. Tre gånger i timmen ringer en kvinna till en kvinnojour och under ett dygn kommer 50 fall av våld i nära relationer anmälas till polisen.
Allt medan de andra, de där som babblar runt dig och räknar ned timmarna till ledigheten, halvligger i matkoma i en soffa omgiven av sin familj som inte är som din. Det är i alla fall det du tror, när du hör på dem.
Jag skriver den här kolumnen till dig nu, dagen innan du går på din långledighet, för att jag vet hur du sitter där om några dagar, med den där känslan i magen som inte vill försvinna. Den som säger att allt är ditt fel.
Jag skriver den här kolumnen för att det inte är det.