Sanningen om mordet på Palme är begravd
Alla dessa mer eller mindre fantasifulla teorier om mordet på Olof Palme får sin näring av föreställningen att det finns någon eller några därute som vet vem det var som höll i vapnet.
Men sanningen om skotten på Sveavägen begravdes med all sannolikhet med Christer Pettersson.
Finska kroppsbyggare, sydafrikanske legomördare, en högerextrem konspiration inom Säpo, KGB, Stasi, PKK... det har genom åren inte saknats spektakulära idéer om den 28 februari 1986.
Och sensationslystna journalister hakar, mot bättre vetande, på. Inte ens den avlidne missbrukaren Eva Rausings egendomliga berättelse om att en berömd svensk affärsman finansierade attentatet var för knasig för att göra rubriker av.
Och nu börjas det igen. Inga-Britt Ahlenius kräver att en ny Palmeutredning ska granska om en hemlig svensk militär motståndsrörelse låg bakom mordet. Samtidigt hävdar en företagsledare att han ett par månader innan skotten föll på Sveavägen av en högerextrem polis blev tillfrågad om han ville skjuta statsministern. Varför mannen har hållit denna sensationella uppgift hemlig i snart 27 år framgår dock inte.
Jag antar att det bara en tidsfråga innan gröna gubbar från mars får tillträde till DN debatt för att peka ut otäcka typer från en konkurrerande galax som skyldiga.
Det finns ett betydande problem med konspirationsteorierna. Trots att Palmeutredningen är den största polisutredningen i världen har det inte gått att placera alla dessa yrkesmördare, agenter och nazianstrukna säkerhetspoliser på Sveavägen.
Nu var jakten på mördaren förvisso närmast osannolikt uselt skött de första åren, men hur alla dessa kompetenta mordutredare som sedan tog över efter tusentals och åter tusentals arbetstimmar inte har hittat så mycket som en molekyl som pekar mot kroppsbyggare eller Walkie talkie-män eller militära nätverk betyder rimligen någonting.
Med Christer Pettersson, den enda personen som har dömts för mordet, är det annorlunda. Visserligen var indicierna mot honom inte tillräckliga för att få honom fälld i hovrätten, men även i den friande domen slås det fast att han befann sig utanför biografen Grand den aktuella kvällen.
Och i sin resningsansökan gentemot Pettersson 1997 kunde riksåklagare Klas Bergenstrand presentera nya uppgifter, till exempel tidigare okända vittnen som hade sett honom på Sveavägen före och efter mordet.
Inte heller den här gången räckte indicierna. Resning till nackdel för en friad människa är och ska vara mycket svårt att få gehör för. Men om åklagarna hade haft tillgång till dessa uppgifter under rättegången hade utgången i hovrätten med all sannolikhet blivit annorlunda.
Pettersson pekades ut av det bästa vittnet, Lisbet Palme. Han är numera död. Det är även hans vän, Lars Tingström, den så kallade bombmannen. Det var på uppdrag av denne livstidsdömde terrorist som Pettersson enligt riksåklagaren sköt Palme.
Det kan mycket väl vara så att det inte längre finns någon människa i livet som vet vad som hände den där natten som ännu plågar nationen.