Adoption är ett alternativ till abort – inte ett hot

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-29

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Du får varken vara handikappad, sjuk, fet eller fattig. Inte heller lågutbildad eller homosexuell. Sedan maj i år har Kina skärpt adoptionsreglerna och genast ilsknar vi till här på andra sidan jordklotet. Vilken fräckhet att komma där och ställa krav på oss!

Kina höjer inte kraven för att vara taskiga mot barnlösa svenskar. De har helt enkelt fått det bättre. Med bättre livsvillkor minskar tillgången på bortadopterade barn, medan efterfrågan ökar på deras egen hemmaplan. Ettbarnspolitikens dagar är räknade och kinesernas standard ökar. Vi borde vara glada för deras skull, inte känna oss kränkta.

Varje år görs cirka tio nationella adoptioner i Sverige, mot tusen internationella, och nära hälften av dessa från Kina. Samtidigt utförs 35 000 aborter. Det är hela Nynäshamns kommun, varje år. Eller Alingsås. Eller tolv samhällen i storlek med Rödeby, om man så vill. Vi avstår våra och behöver sedan andras.

Det ökade välståndet i världen i globaliseringens kölvatten kommer så småningom att helt strypa möjligheten till internationella adoptioner. De länder som blir rikare kommer att ha möjlighet att ta hand om sina egna barn, och ”adoptoholics” av typen Angelina Jolie, som skaffar ungar i alla nyanser för att de är så himla söta, blir ett minne blott.

Så när kristdemokraternas riksdagsledamot Lennart Sacrédeus häromveckan föreslog att erbjuda adoption som alternativ till abort, var det också en idé till lösning på ett kommande problem. Givetvis fick han genast mothugg av kvinnosaksfolk som undrade om han ville tillbaka till någon slags 1800-talsmisär.

Det är intressant att det ses som ett hot att erbjuda alternativa lösningar. Om kvinnor är kapabla och mogna att fatta beslut om abort, vari ligger risken att ha flera alternativ? Menar man att kvinnor bara kan hantera ja- och nej-frågor, att det skulle bli för invecklat med fler valmöjligheter än så? Då har man inga högre tankar om det kvinnosläkte man säger sig värna.

I Sverige får kvinnans val i en abortsituation aldrig ifrågasättas, ens av ren nyfikenhet. Men är man kapabel att fatta beslutet, så borde man utan större svårighet också kunna motivera det.

Barnmorskan Tina Nevin är helt emot adoptionsförslaget.

– Det är att utnyttja den gravida kvinnan som ett medel för folk som vill ha barn, säger hon.

Då menar hon alltså våra svenska kvinnor. Är du kinesiska, latinamerikanska eller indiska får du gärna vara ett medel för att stilla svensk barnlängtan.

Jag ser internationella adoptioner från fattiga länder till rika väst som en form av kolonialism. Respekt åt varje enskild människas längtan efter barn och det generösa i att göra någon annans till sitt eget, men sett på avstånd börjar ett fult mönster ta form: ”Ge hit era ungar, och ställ inga konstiga krav!” Vi gör som vi alltid har gjort: tar vad vi vill ha, vare sig det gäller guld, olja eller barn.

Många individers val tecknar en bild av folksjälen, och den västerländska folksjälen vill bara ha och ha, men inte gärna ge. Det rimmar väl med det faktum att antalet organdonationer i Sverige har minskat med mer än en tredjedel sedan 1989 och att vi nu har den lägsta andelen donationer per miljon invånare i Västeuropa. Trots att du ingenting kan ta med dig dit du går.

Så jag tilltalas av Sacrédeus idé. Tänk globalt – handla lokalt. För vad har vi västerlänningar för rätt att kräva att andra ska alstra barn som vi sedan ska få ta hand om?

Följ ämnen i artikeln