När besökare kommer fram till Förintelsen börjar golvet skaka

Det judiska museet Polin i Warszawa är en omskakande upplevelse, tycker Aftonbladets Peter Kadhammar.

När jag kommer ut söker jag upp ett kafé för att vila. Många museer tröttar ut fötterna men jag har aldrig upplevt något som gjort mig känslo­mässigt urkramad.

Polin är museet över ­judarnas historia i Polen. ­Polin är det hebreiska ­namnet för landet dit judarna kom för tusen år sedan, enligt legenden på flykt ­undan förföljelse i väster.

Po-lin: vila här.

Laddningen ­ligger naturligtvis i att besökaren vet hur det slutar.

Man kan svår­ligen använda ett annat ord när 90 procent av Polens ­judiska förkrigsbefolkning förintades. 90 procent av 3,3 miljoner männi­skor och med dem försvann en europeisk kultur.

Museet öppnade 2014 och är det märkligaste och ­vackraste jag besökt. Slutet ligger som ett ackord inom besökaren men det är livet som är omtumlande, ja, som gör mig upprörd.

Man träder ner i en skog, historiens början, så skir och suggestivt ljussatt, man rör sig genom en historia som återskapas inte med hjälp av en massa virtuellt hokus pokus men som blir tre­dimensionell genom porträtt som bokstavligen står ut, skuggor, det åter­skapade färg­sprakande taket i Gwozdziecs förstörda ­synagoga, ­genom enkla medel där människor för länge ­sedan blir ­levande. ­Lekande ­pojkar. Handelsmän. En salong där en överklassdam tar emot. En återuppbyggd stadsgata.

När jag säger enkla medel menar jag inte att det är enkelt. Bokstäver är enkla. Att sätta dem i rätt ordning är det inte.

Historien ser besökaren i ögonen. Med hjälp av knivskarpt restaurerade fotografier blir förflutenhetens medborgare våra jämlikar.

Så kommer man fram till Förintelsen och golvet ­börjar bokstavligen svaja: en plåtskiva. Här är ingen våldspornografi, fotografierna är mindre till formatet och omsorgsfullt utvalda. Männi­skorna får förbli människor, inte statister i en skräckfilm.

En äldre kvinna frågar på engelska en vaktmästare om vägen. Han pekar och säger, där, i ­slutet av För­intelsen. ­Kvinnan skrattar gällt.

– Jag tycker om det, att Förintelsen är slut!

Jag hör fler skratt. Israeliska ungdomar. Jag såg dem på flygplatsen i morse. De måste ha fyllt ett par plan.

Skrattet som försvar och avspänning. I den stora ­ljusa hallen väntar de ­sedan på reseledarna. Många av ungdomarna ­ligger utsträckta på ­golvet som om de är utmattade.

Jag sätter mig på kaféet. Utanför fönstret börjar ett stilla snöfall som lyser upp skymningen och dämpar stadens ljud, kanske är det vinterns sista snö.

Följ ämnen i artikeln