Vinsttak inte enda sättet att komma åt välfärdens skojare
Förslaget om att begränsa vinsterna i välfärden kommer knappast att få parlamentarisk majoritet.
Men det finns ett annat sätt att få bukt med skojare som politiker från vänster till höger borde kunna enas om.
Ilmar Reepalus utredning om välfärden presenterades visserligen först i tisdags, men de viktigaste slutsatserna var en mycket dålig bevarad hemlighet.
Att det redan för någon månad sedan läckte ut att vinstuttaget för privata aktörer inom vård och skola bör begränsas till sju procent av operativt kapital hindrade inte vissa från att spela chockade över rapportens innehåll.
"Reepalu-förslag strider mot lagen", som organisationen Svenskt näringsliv förnärmat uttryckte saken.
Men kapitalister och skojare behöver inte bekymra sig. Inte seriösa aktörer heller, för den delen. Alliansen är skeptisk och då Sverigedemokraterna efter att ha bjudits på flotta middagar av näringslivet bytt åsikt blir det svårt att baxa förslaget genom riksdagen.
Och även om vinsttaket blir verklighet – hur effektivt skulle det egentligen bli?
Fiffiga sätt för den förslagne att komma under sju procent saknas inte. Till exempel genom att plötsligt börja betala ut väldigt höga löner till ägarna. Eller varför inte ta stora lån och dra på sig räntekostnader.
Vi har sett ett antal exempel genom åren på människor som blir rika som troll och skolor som plötsligt går omkull.
Vem minns inte John Bauergymnasiet, som år 2013 hade 10 500 elever på 30 skolor. Ägaren blev mångmiljonär på elevernas skattefinansierade skolpeng och skrattade hela vägen till banken då pluggen plötsligt försattes i konkurs och ungdomarna lämnades vind för våg.
Advokaten och konkursförvaltaren Reine Nelson har en annan idé än vinsttak. Varför inte skruva i konkurslagstiftningen och lägga till en paragraf som hindrar ägare till företag inom skola, vård och omsorg att tömma verksamheten på pengar?
Som det är nu gäller samma regler då en grillkiosk går i konkurs som då en skolkoncern gör det. Med en mer repressiv lagstiftning skulle nog diverse fifflare i välfärdsbranschen bli försiktigare.
De skulle nämligen riskera att bli skyldiga att betala tillbaka pengarna. Möjligen även bli brottsmisstänkta. Sådant tycker inte räknenissar om.
Konkursförvaltarens förslag är redan etablerat i lagstiftningens bestämmelser om "återvinning till konkursbo" och borde inte vara omöjligt för alliansen att gå med på.
Sju av tio moderata väljare vill se begränsningar av vinstuttaget ur välfärden och det vore politisk galenskap att säga nej till lagstiftning som gör det svårare att trixa.
En nackdel med en sådan lösning är att det inte blir någon övre gräns för vinstuttaget. Men gör det så mycket? Seriösa ägare kan knappast berika sig med fantasisummor. Vinsterna behöver återinvesteras i verksamheten för att den långsiktigt ska fungera.
Intressant i sammanhanget är att ett av regeringspartierna har haft detta förslag på sitt bord. Det har stötts och blötts och sedan kastats i papperskorgen.
Varför?
Jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att det är mer frestande att söka konflikt med oppositionen i en fråga där regeringen har väljarna på sin sida än att göra någonting åt problemet med välfärdens skojare.