Bevisläget är inte direkt kristallklart

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-21

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Överåklagare Christer van der Kwast tragglar datum och bonusprogrammens beräknade utfall från tid till tid, ställer frågor om vittnet minns besluten och känner igen dokumenten.

Det gör vittnet sällan och det gjorde inte heller Skandias chefsjurist Jan-Mikael Bexhed, som i går stod i tur att svara på frågor i rättegången mot Lars-Eric Petersson.

Han hade skrivit så ohyggligt många protokoll i sina dagar, Jan-Mikael Bexhed! Så fruktansvärt många att han omöjligt kunde erinra sig vad som mer exakt hade avhandlats på de styrelsemöten i Skandia som han själv hade protokollfört vid tiden för de skenande incitamentsprogrammen.

En overklig känsla av déjà vu smyger sig på mig när jag lyssnar till den haltande minnesexercisen i Rådhusets sal nummer 17. Samma frågor från dag till dag, samma ofullständiga svar och samma oklarhetens slöja envist svävande över det beramade taket i bonusprogrammet Wealthbuilder, taket som är nyckelbegreppet i detta mål.

Jag blir litet orolig över suddigheten som tycks prägla de svenska näringslivshöjdarnas uppfattning om allt förflutet i de företag de lett. Hur har de någonsin lärt sig något av sina erfarenheter när de har så gräsligt dåligt minne? Varför låter sig deras hågkomster inte fräschas upp? Alla har ju haft rikligt med tillfällen och därtill anledning till ansträngningar i den vägen ända sedan Otto Rydbeck började nagelfara bonushanteringen för tre år sedan.

Två saker kunde emellertid Jan-Mikael Bexhed tydligt komma ihåg.

För det första att det nästan hade utbrutit panik i Skandias styrelse när bolagsstämman, som skulle besluta om ett nytt incitamentsprogram - utan tak - blev inställd för att vissa ägare var skeptiska till den konstruktion som föreslogs. Paniken härrörde sig från misstanken att nyckelpersoner i USA och Storbritannien skulle ta sitt pick och pack och dra om de inte fick den bonus Skandias börsuppgång betingade, en framgång som i hög grad ansågs ha hängt just på dessa viktiga aktörer.

För det andra kunde Jan-Mikael Bexhed säga säkert att Skandias styrelse aldrig hade diskuterat taket i Wealthbuilder-programmet, när detta som en nödåtgärd förlängdes med fyra månader in på år 2000 för att fylla ut tomrummet efter det förkastade förslaget till nytt bonusprogram.

Och då är vi där igen, vid motsägelsen som jag aldrig får någon rätsida på hur jag än grubblar.

Hur kommer det sig att en styrelse, som är utom sig för att det skräddarsydda bonusprogrammet som ska rädda nyckelpersonerna kvar i Skandia går i putten, inte med ett ord berör hur mycket det ersättande provisoriska programmet, vars tak har överskridits för länge sedan, ska tillåtas ge de berörda?

Om så inte skedde måste det ha berott på att saker och ting togs för givna eller fick förbli underförstådda: Man förlängde Wealthbuilder-programmet med oförändrade villkor men lät bli att precisera villkoren, vilket kunde ge styrelsen och ersättningskommittén (specialinrättat organ för att hantera bonuskraven) en del manöverutrymme om nyckelpersonerna började gapa alltför stort och högljutt.

Mycket riktigt råder också delade meningar bland de före detta Skandia-topparna om vad "oförändrade villkor" innebar. Lars Ramqvist ansåg att det innebar att max 300 miljoner kronor fick betalas ut under förlängningsperioden på drygt fyra månader - alltså samma belopp som ursprungligen var fastställt för två års bonustilldelning. Jan-Mikael Bexhed igen ansåg att oförändrade villkor var liktydigt med 56 miljoner kronor (300 miljoner dividerat med de sex fyramånadersperioder som ingår i två år, cirka.)

Rent logiskt är det Bexhed som har rätt. När Lars Ramqvist och Skandias styrelse tillät det förlängda Wealthbuilder-programmet att falla ut med 170 miljoner kronor för de första fyra månaderna år 2000 hade villkoren för programmet förändrats. Fast det sades uppenbarligen inte rakt ut.

Rättegången mot Lars-Eric Petersson har gott och väl passerat halvtid. Det minsta man kan säga är att åklagarens bevisläge inte är direkt kristallklart.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln