Det är synd om dem som cyklar
Jag minns när man cyklade. Verkligen cyklade. Då det inte var bilen utan cykeln som man tog, när man skulle ner till kiosken och köpa aftontidningen. På den tiden fanns det nämligen så litet bilar, och de som fanns körde omkring med en låda på hjul efter sig. Detta var alltså då, när bilarna gick på något som hette gengas och man tyckte egentligen inte att det var särskilt konstigt.
Det var förresten nästan ingen som man kände som hade en bil. Det var strama tider med ransoneringskort och stekt eller kokt fiskkorv som middagsmat, när det var slut på köttkupongerna.
Men vägarna var våra. Vi cyklade mellan städerna för att handla eller bara för att dricka "läsk" i Stadshotellets trädgårdsservering där en trio spelade: "Låt oss liksom svalorna" och potpurri på Fridas visor.
Man lade upp veckoturer. Låg på mage med en stor karta över Södermanland och prickade in vandrarhemmen. Beräknade sju till tio mil om dagen.
Liftarnas gemenskap visste vi ingenting om. Men jag skulle tro att den vi kände, när vi låg och cyklade efter varandra på landsvägarna och sen stötte ihop på vandrarhemmets gård, var lika bra.
Att man gjorde sällskap vissa sträckor och sedan skildes åt för att se varandra igen på vägen tillbaka. Skåne, med långa, långa sugande backar och ständig blåst och sol mot ansiktet. Västmanland, med mer lagom branta backar och släkt att hälsa på. Norrland, det flacka, skogiga, eviga Norrland, som aldrig tog slut och inte alls såg ut som på vykorten.
Ibland kom det en bil, någon gång varannan mil eller så och då vinkade man. Det värst-roligaste som kunde hända två sjuttonåriga flickor på cykel var att möta en militärkolonn med rader av gråa, tunga bilar fullastade med unga män.
Hur man rodnade så att det kom tårar i ögonen och bara trampade och trampade och tittade rakt fram och höll ett stadigt tag i kjolen med ena handen (så att den inte skulle blåsa upp). Inte titta åt sidan, inte skratta, nästan inte i alla fall, trampa, låtsas som ingenting och inte cykla omkull i en storm av skratt, rop och visslingar, som man måste kämpa sig igenom.
Cykeln upplever nu en renässans. Det är litet fränt och progressivt att cykla. I bostadshusen i Stor-Stockholm trängs cyklar på gårdarna. Många ställer bilarna hemma i garaget, tar på sig cykelhjälmen, de rätta sportskorna och trampar iväg till jobbet.
På semestern lägger man sovsäcken på pakethållaren och cyklar till Småland eller Mälaren runt. Men stackars dom, tänker vi som var med då. Mitt i bensinångorna och så oavbrutet köras ut i det sliriga gruset, i gränsen mellan asfalt och dikeskant.
Men det är klart. De vet inte. De har aldrig varit med om annat än ständiga omkörningar, dammoln, motortjut förbi öronen. De känner inte till den berusade lätthet och styrka som man kände på den gamla hederliga tiden, när luften var ren och lätt och luktade löv och jord och man kunde släppa bromsarna och svepa ner för en backe som låg tom och fri framför en. Men när man har känt det. Då tycker man inte att det skulle vara något vidare att cykla i dag.
Men mest skulle man vara rädd. För jag skulle känna mig hjälplös, när jag kramade cykelns räfflade handtag och koncentrerade mig på att hålla balansen, medan två bilar körde om bredvid mig. Vid den tanken inser jag tydligt att jag är en äldre människa.