Jag har aldrig lärt mig att tycka om mig själv

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tycker inte om mig. Det gäller inte bara nu, då åldrandet sätter sina tydliga och obekväma spår. Det gäller inte bara fötternas begränsning på grund av nervskadan i dem. Att jag inte kan acceptera och att jag gör sånt väsen av det är en av de egenskaper hos mig som jag inte tycker om. Jag kan ju ändå gå, visserligen med hjälp av käpp och vid promenader endast med någon levande människa som jag kan hålla under armen. Det är inte alltid lätt att hitta någon sådan och jag blir gnällig intill hysterisk. Det är inte bra.

För övrigt är jag ju frisk, där har jag mycket att vara tacksam för. Att jag har svårt att anpassa mig till hemtjänstens tider är en annan gnällighet hos mig som jag inte tycker om. Jag har ju hjälp. Inte alla tanter har det. Jag är för litet glad över det jag har. Det ingår också i sånt som jag inte tycker om hos mig.

Vid närmare eftertanke, så har jag väldigt litet tyckt om mig. En sjuåring som tyckte sig vara för knubbig som ville vara tunn och spinkig som Bettan och Inger. Då skulle jag också varit bättre i gymnastik där jag var en katastrof.

Tonåring. Fortfarande överviktig och en flicka som tidigt fick bröst som syntes. På trettiotalet var det inte något att vara nöjd med. Ständigt dyker de där pojkarna upp. De där som såg mig springa och då ropade: Titta på Thorvalls tuttar. Större pojkar som stod i gathörn och hängde gjorde mig vettskrämd.

Jag tyckte inte om att jag var så mycket rädd. För spökena till exempel som bodde i skjulet på andra sidan gården. Rädslan har varit mitt fasta sällskap. Nu är den oerhört aktiv och kommer i skov under ensamma kvällstimmar långt före läggdags. Jag tycker verkligen illa om mig när jag i panik ringer till den psykiatri jag tillhör på distans och gråtande ber någon komma. Det kan inte någon. Det finns inte plats eller pengar till det.

Ni ser, det mesta som jag är rädd för är sånt som det inte finns någon anledning att vara rädd för.

I unga år var jag tidvis paniskt rädd för döden och jag minns hur jag gick med i det kristna gymnasistförbundet i hopp om att blev man riktigt djävla troende så skulle dödsrädslan gå över. Men inte heller. Jag var också en sån flicka som inte blev uppbjuden på skoldanserna. Mitt utseende blev omsider så pass att en stilig pojke på reklamskolan började uppvakta mig och jag trodde inte min lycka. Att just han som var farligt snygg och kunde få vem som helst.

Alltså. Där kom en liten period då jag tyckte om mig. Sen var jag ju besvärlig och obekväm att vara gift med och när jag började föda barn visade det sig att jag fick den där efter-födseln-depressionen vars namn jag i denna stund inte kan komma på, men att den varade i ett år då jag ammade och grät och var till elände för min man. Då fanns det verkligen skäl att inte tycka om sig. Den gick ju över men det blev just inte så mycket bättre för det. Jag fortsatte att vara barnslig och gråtbenägen och hela tiden ville jag inte vara sån som jag var.

I skrivande stund måste jag verkligen anstränga mig för att komma på när jag egentligen tyckt om mig; det var väl i jobbet. När jag ritade (mitt första yrke) kunde jag ha ögonblick av både lycka och tillfredsställelse, ja, rentav tyckt om mig. Skrivandet har varit tyngre men haft ögonblick av eufori när jag känt att den där formuleringen inte blev så dum.

Det är som privatmänniska som jag ideligen haft anledning att inte tycka om mig. Vi kan till exempel ta min motoriska fumlighet. Att jag så lätt tappade saker. De liksom bara gled ur händerna på mig.

En klassiker som jag ständigt återkommer till är när i det trånga köket en rödbetsburk slant ur mitt grepp och dunsade i korkmattan. Bara någon som varit med om samma sak vet hur mycket vätska det finns i en sådan och hur långt och högt det stänker när den slår i golvet. I veckor efteråt hittade jag rödbetsfläckar på pelargonierna i köksfönstret.

Jag var en katastrof som husmor och arbetsledare. Vågade aldrig säga i från. Miraklet är att barnen med en sådan mor har växt upp till präktiga och hederliga män, tillgivna sina familjer, engagerade pappor och trofasta äkta män.

Det är väl det att jag hade förstånd att välja rätt när jag gifte mig.

Kerstin Thorvall