Alla böcker på Ikea är svenska
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vad ska man säga.
Du travar omkring i ett Ikea-varuhus i utkanten av Berlin och du undersöker bokhyllorna.
Ja, alltså själva innehållet och inte det som du sedan skulle ha misslyckats med att skruva ihop.
Det regnar ute. Det är lördag.
Bara det.
Du har ätit din normalstora portion köttbullar i serveringen och du skäms lite över detta, du känner dig som en artonårig au pair med hemlängtan, minus hemlängtan.
Ja, till och med din portion köttbullar är normalstor.
Du är författare. Kallar dig det numera.
Vad ska man säga.
Du har magsår och en roman att följa upp, du tar varje chans att resa dig från skrivbordet och, säg, koka en kopp te, diska en tallrik, äta en banan, stretcha lårmuskeln, kissa, borsta tänderna.
Men en regnig lördag sätter du ned foten, säger högt och tydligt till din spegelbild: nej, om man skulle ta och hitta på något i dag, det är ju ändå lördag.
Du tar bussen till Ikea.
Och sedan står du där framför en Billy-bokhylla och stryker insidan av handflatan mjukt och intresserat mot hakspetsen, hummar något ohörbart. Som berömde du den litterära smaken hos en vän.
Du vet vad det betyder. Antingen har du väldigt mycket tid. Eller så du är väldigt ensam. Du står någonstans mitt emellan.
Har åtminstone valt det själv, tänker du.
Stående framför bokhyllorna inser du att alla prydnadsböcker är svenska.
Säg så här: någon på Ikea i Berlin har fått ett jävligt bra pris på Agneta Klingspors ”Framkallning”.
Författaren tror självfallet att dessa tusentals böcker ligger tummade och lästa på tyska nattduksbord. Med all rätt. Ett visst mått av självbedrägeri är varje författares rättighet.
Ingen ska behöva göra som den stackars poeten vars diktsamling ingenting sålde. Han som använde de tunna böckerna som isolering i sommarstugan, och sedan tvingades leva inuti sitt misslyckande. Ja, bokstavligen.
Du går mot kassan, betalar för dina värmeljus och snor med dig en sån där blå kasse, de som är så bra att ha tvätten i.
Väl hemma sätter du dig för att skriva. Du sitter där en stund framför datorn. Sedan reser du dig och kokar te. Du tänker att allt detta slit, all denna jävla ågren mycket väl kan sluta med tusen olästa exemplar på ett Ikea-varuhus i utkanten av Berlin.
Vad ska man säga.
Du skriver ändå. Och hoppas. Det är väl allt du kan göra.