’Paradise hotel’ visar bara växande klyftor
”Var hittar de alla idioter?”
Orden twittras ut en tisdag och tillhör en medieman från storstadens bevingade medelklass. Det handlar om deltagarna i ”Paradise hotel”.
Smädelserna handlar om att samtliga programdeltagare har uttalat namnet ”Zeus” fel. De uttalar det med betoning på e-et. Som om den grekiske guden i själva verket var en snubbe i parallellklassen, som om han hette Krokéus.
För bara några veckor sedan var det en av deltagarna, Aina från Norrköping, som själv konstaterade att ingen av deltagarna läst en enda poäng på högskola.
Deltagarna är telefonförsäljare och servitriser och bartendrar och nakenmodeller.
Alla utom en är vältränade.
Nästan alla kommer ifrån små eller medelstora städer. Alla får nog sägas tillhöra en ung arbetarklass.
På en känd blogg läser jag en förbluffad skribent som analyserar programmet ur ett genusperspektiv. Hon skriver uppriktigt: ”aldrig i mitt verkliga liv har jag kommit i kontakt med sådana här resonemang eller människor”.
Men för oss med rötterna i småstädernas mexitegelkåkar, för oss som inte växt upp i den kulturellt så självsäkra medelklassen, är det inga främmande ”resonemang eller människor”.
Det är ungefär som när morgontidningskrönikörer frågar sig hur i hela friden SD kan närma sig tio procent. Med argumentet att de inte känner en enda Sverigedemokrat.
På samma sätt sticker ”Paradise hotel” ut som det enda svenska tv-program som faktiskt skildrar unga människor från småstädernas arbetarklass, om vi räknar bort helgernas fotbollssändningar.
Nyckelord här: småstad, klassförakt. För naturligtvis måste synen på tv-programmet ses som ännu ett uttryck för klyftan mellan storstad och landsort. Ett gap som vidgats de senaste åren.
Eller om vi använder siffror som språk: sedan 2006 har 14 000 statliga jobb försvunnit från Sverige utanför storstäderna. En sjättedel av alla landsbygdsskolor har lagts ned. Var tionde biblioteksfilial har fått stänga.
Under de närmaste åren kommer dessutom chanserna till högre utbildning bli allt färre på landsorten – när flera högskolor bommas igen.
Och berättelserna om Sverige som land, vad händer med dem när riksmedier tvingas spara?
Att resa ut i landet och berätta om människors liv i Härnösand eller Tibro anses allt oftare vara en onödig kostnad. Det är mer kostnadseffektivt för journalister att sitta i Stockholms innerstad och twittra.
Dessutom slipper de folk som uttalar Zeus fel.
För övrigt 1 …
…tycker jag att det är glädjande att se hur både film- och teatervärlden tar rygg på de svenska serietecknarnas världar. Häromdagen hade en pjäs, baserad på Liv Strömquists seriealbum, premiär på Dramaten och ungefär samtidigt kom nyheten att Mats Jonssons ”Hey princess” ska bli film. En glädjande utveckling i en tid då inte minst filmbranschen fokuserar lite väl mycket på bästsäljande romanberättelser.
För övrigt 2 …
…har ett statistikföretag i sportbranschen kommit fram till att Sverige kommer att ta sju medaljer i OS i Sotji. Inte så illa ändå. Men vad hjälper det när Norge, enligt samma prognos, väntas plocka hem trettiosex medaljer …