En gång var det ballt att vara 56:a
En gång i tiden var det inte utan viss stolthet man kunde berätta om sitt ursprung i den berömda 56-generationen. Ni vet, det sägenomsusade året då de kom som på ett pärlband på BB; Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg, Frank Andersson, Björn Borg och Linda Haglund.
Alla blev dom guldmedaljörer och mästare och legendarer och när dom stod på sin karriärtopp i slutet av
70-talet – då kände man gärna lite extra vind i ryggen. Som om man blivit smittad med något slags talang utöver det vanliga (det hade man inte, skulle det visa sig).
Jag såg Björn Borg
i tidningen häromdan. Han hade visst gjort ännu någon avskedsföreställning. Han såg sliten och grå ut, inte alls särskilt bragdig. Jag stirrar honom i de trycksvärtemörka ögonen och tänker...gubbe. Han har två saker som jag ännu saknar – miljoner och bollsinne – men för övrigt finns det ingen stark aura runt hans person och liv.
Men hur länge var det egentligen okej att vara född 1956? Jag letar efter brytpunkten, då det plötsligt inte längre var förknippat med energi och kraft. När gick vi över bäst före-datumet?
Mitt svar är 1990. Fram till dess var åtminstone jag ung. Sen blev jag något annat.
Det är ju så att man sällan är i rätt ålder. I början är man för ung, och plötsligt är man för gammal. Ta yrkeslivet. De första 10-15 åren är man en nybörjare, möjligen energisk men oerfaren och inte riktigt betrodd. Sedan kommer dagen då man gått över gränsen. Man märker det inte själv, men i omgivningens ögon är man gammal.
Och gammal betyder för gammal. Det är då man riskerar att bli patetisk om man köper för unga jeans eller lyssnar på för ny musik. Och det hjälper inte att man hävdar upphovsrätt, att man var med och uppfann jeans och musik och långt hår.
Björn Borg var alltid långhårig. Ingemar Stenmark har inte mycket till hår. Han är cool nog att ta det, men det finns många snubbar som gnuggar in dyra medel och håller tummarna för tillväxten. Sånt slipper jag än så länge. Tack morfar. Han blev 96 och lämnade den tjocka kalufsen i arv.
Och allt detta åldersfixerade babbel bara för att jag just gick förbi den långa kön där 14-åriga småkillar stod sida vid sida med pensionärer för att köpa biljetter till sommarens konserter med en Springsteen som fyller 60 i september.
Slutkläm: ålder är en fiktion och de enda siffror som räknas är one, two, three, four!