Kom tillbaka Charlotte Perrelli – allt är förlåtet

Natalia Kazmierska

Undersökande reporter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2019-06-26 | Publicerad 2013-02-02

I kväll är det alltså dags för Mello – som i Melankoli.

Jag tycker mig nämligen se en deppig och mörk känsla sänka sig över schlagerkalaset denna gång.

Länder som Bosnien, Grekland, Cypern, Portugal och Polen har redan meddelat att de inte kommer att skicka några bidrag till ­Eurovision Song Contest-finalen ­i Malmö i maj, eftersom det är för dyrt: sändningsrättigheter och deltagaravgifter ligger på 120 000 euro.

I krisens Europa vore det närmast ett hån att satsa miljoner på ett guldglittrigt dansnummer, när befolkningen lider av arbetslöshet och nöd.

Dessutom vill ändå ingen vinna.

Då tvingas man ju vara värd för den här gigantiska, svindyra showen nästa år.

Men också här hemma i Sverige verkar en sorts medelklassångest ha tagit över Melodifestivalen i sitt krampaktiga grepp.

Borta är yran, naken­chockerna, kitschen, humorn­, neonfärgerna.

I stället har vi en svartklädd Anna Järvinen som inför kvällens deltävling i Karlskrona förklarat att ett framträdande på en schlager­scen känns som att ha en ­”tätnande snara runt halsen”. Låter mer Bergmanfilm än folkfest, om ni frågar mig.

Hennes största utmanare i tävlingen om att lida mest för schlagerkonsten är förmodligen Eric Gadd, som i Metro berättade att det krävdes 15 år av terapi innan han kunde tänka sig att ställa upp.

”Jag har aldrig varit i när­heten av något sånt här”, sa han allvarligt i ett program på P1 här om dan.

Som om Melodifestivalen vore en inre resa, ännu ett självförverkligandeprojekt, i första hand.

Redan förra året fick jag sådana vibbar av Loreens yogakläder och plötsliga­ samvetsengagemang för de stackars människorätts­kämparna i Azerbajdzjan.

Men medelklassifieringen är nu total, efter att fina­ DN Kultur har slagit fast att schlager faktiskt kan vara musik som är ”bra på riktigt”.

Är det bara jag som saknar ­tiden när folk ställde upp i Melodifestivalen för att det var en kul, folklig och lättsam grej? Kom tillbaka Charlotte Perrelli, allt är förlåtet!

– Jag gör det för att övervinna min egen rädsla. Man måste utmana sig själv i bland, säger Anna Järvinen.

Nej, för henne handlar det absolut inte om att vinna, få folkets telefonröster och halsa skumpa insvept i svenska flaggan under ett konfettiregn. Så banalt.

Schlager är ju numera bara ett annat ord för att hitta sig själv.