På tio år har Malmö blivit både flinkt och intelligent
Historiens bästa deckarförfattare, Raymond Chandler, låter i ”Den stora sömnen” från 1939 sin privatdetektiv Philip Marlowe sucka:
”My, my, my. Such a lot of guns around town and so few brains!” (Jisses, så mycket vapen i stan och så lite hjärna.)
Visst var det väl Malmö Philip Marlowe hade i tankarna!?
Ja, det är uppenbart att det på Malmös gator i dag – i likhet med Marlowes Los Angeles – finns för många pistoler.
Men ändå fel, ty Malmö lever inte upp till andra halvan av påståendet, det om hjärnor.
I Malmö av i dag är hjärnorna inte få och inte små.
Tvärtom. Ingen stad i Sverige har gått igenom en så omdanande, snabb, och positiv förvandling som Malmö.
Jag kan Malmö. Jag har i tre omgångar av mitt liv, sammanlagt fem år under femtio-, sextio och sjuttiotalet, varit journalist där. Jag trivdes bra för jag hade världens bästa jobb. Men det var ofrånkomligt att konstatera att det var en sällsynt långsam och korkad stad. Det var vardag med Kockums och söndag med Malmö FF. Stöddigheten var stor, intresset för omvärlden litet. Jag besökte den ofta även på åttiotalet och fann den vara en intellektuell öken.
Men på tio år har staden blivit flink och intelligent.
Skälen till detta är enkla: Kockums gick åt helvete. Sveriges klyftigaste kommunalråd, Ilmar Reepalu (S), tog över styret. Han gav staden ett riktigt universitet och la detta mitt i centrum. Öresundsbron byggdes, isoleringen bröts. 70 000 åker varje dag över bron, 22 000 pendlar. Var tredje människa i Malmö är född utomlands. Muhammed är det vanligaste pojknamnet.
Det är klart att det blir ett annat drag i stan. Vad skiljer Malmö från Stockholm? Jag frågade Johan Norberg, filosofen och författaren som nyss flyttat dit. ”Malmö”, svarade han, ”kan tacka sin lycka att ha tvingats gå igenom en stor kris. Det har resulterat i nya och goda idéer. Det finns ett öppet sinnelag. Det har en optimal storlek.”
Den politiske kommentatorn Jan-Olof Bengtsson noterade: ”Eftersom det är ett invandrartätt område och invandrare har svårt att få jobb är deras enda chans att öppna eget. De flesta blir it-entreprenörer.” Parallellt flyter en ström av stockholmare in i staden, arkitekter, reklamfolk, lockade av dess modernitet. Det vimlar av kaféer.
En iakttagelse är också att det så omskrivna Rosengård inte – som Rinkeby förhåller sig till Stockholm och Bergsjön till Göteborg – är en förstad. Rosengård är en stadsdel belägen bara några minuter från centrum, en idyllisk, något orientaliskt nedgången plats.
Kriminaliteten då!?
Bobo Karlsson, som beskriver sig som ”urban observatör”, citerar i en av sina stadsböcker en forskare på stadsmiljöer och städers historia:
”Kapitalism, kultur, kriminalitet tycks vara tre oskiljaktiga begrepp. Ju mer bankpalatsen blänker, ju mer intellekt och fantasi som får frodas, ju mer tycks sirenerna tjuta och våldet stegras.”
Iakttagelsen har gällt London under dess storhetstid på 1870-talet: kreativitet och kriminalitet hand i hand. Det gällde det dynamiska New York på 1910-talet; ni har väl sett ”Gudfadern 2”. Stadsforskaren tillägger en elegant poäng: ”Dantes Florens (1290-talet) och Shakespeares London (1580-talet) var sin tids farligaste storstäder”.
Det finns inte en symbios mellan kreativitet och kriminalitet. Men dynamik, utveckling, snabba kulor är som en magnet för banditer. Banditer grupperar sig. Det bli gängkrig.
Samtidigt råder stor tolerans. ”Du kan inte vara hatisk”, säger kommentatorn Bengtsson, ”om var tredje människa du möter på Södergatan kommer från ett fjärran land.”
En förklaring till kriminaliteten är Malmö som gränsstad. Det är över gränser narkotika och vapen smyger sig in. Brottsligheten är svår att bekämpa. Polisen är feg. Vittnen fegare.
Ni känner igen det: Chicago 1929. Sålunda fyller Malmö allmänhetens behov av skräckscenarier.