Nätet fylls med pepp – för svält som livsstil
Det bästa med hösten är att de klär på sig, anorexikandidaterna som stolta har svultit fram två rader revben. När solen sken skramlade de omkring i minimala kreationer och blottade benknotor, utskjutande höftpartier och sina stora, ludna döskallar.
Anorexi är en sak, ”pro-ana” till en början något annat. Pro-ana ger 914 000 träffar på Google, betyder ”för anorexi” och är en stor grupp unga kvinnor med anorexi som livsstil.
På hemsidor och forum peppar dessa ”wannarexics” varandra att banta, gratulerar viktras, anordnar träffar, tipsar om dieter och effektiva laxermedel och duschar kallt eftersom kroppen förbränner fler kalorier i kyla.
Klämmiga slogans som ”Inget smakar så gott som känslan att vara tunn” varvas med ”thinspo”, inspirationsfoton på smala förebilder. Att titta på dem är – utan överdrift – som att klicka in på en sida om det tyska fånglägret Bergen-Belsen. Samtidigt visas dagligen ”thinspo” i vanlig dagspress, som heroinchica Kate Moss, och avmagrade Amy Winehouse och Keira Knightley.
Det som annars klassas som ett sjukt beteende blir hos pro-ana ett mått på styrka och disciplin. Utmärglad blir chic – inte sjuk. En kvinna skriver: ”Det är inte så konstigt att en person som lyckas bli smal blir hyllad på en sådan sida, det visar ju på ett starkt, hårt och målmedvetet arbete från den personens sida.”
En annan medlem skriver: ”Jag älskar den här sidan! Min familj började misstänka att något var på gång, men jag testade era tips och nu misstänker de ingenting.”
Jag vet att svält fördummar och att pro-ana bör klassas som vansinne, men jag får bara lust att tvångsmata dem med rulltårta. Blir nästa trend pro-syfilis? Pro-tbc?
Om min dotter höll på med det här skulle hon få ett kok stryk. I vården lär man ut att dåliga vanor
är som tics: ovanan riskerar att permanentas om den inte snabbt bryts. Vad hjälper det då att visa överdriven hänsyn och förståelse? I en värld där människor ofrivilligt dör av svält går livet hos anorektiker och wannarexics ut på att slänga mat utan att någon märker. Det är bortskämdhet med dödlig utgång.
De anorektiker jag träffat har alltför ofta uppvisat egocentriska och självömkande drag. Varför tycka synd om dem då de gör det så bra själva? Medömkan förstärker bara självömkan.
Anorexi finns mest i välbärgade länder som USA, Kanada och i Europa. Vi blir anorektiska för att vi kan. Om man hade måst kämpa för sin överlevnad hade man inte hunnit banta ihjäl sig. Sjukdomen ska tas på allvar, men att den är dödlig ändrar inte det faktum att den i hög grad är en välfärdssjukdom.
Med en svag identitet och självbild blir anorexin ett farligt surrogat. Man blir ett med sin vanföreställning och precis som en del tjocka människor inte vågar minska i vikt av rädsla för att förlora sig själva, vågar anorektikern inte öka.
För överviktiga finns tv-programmet Tjockholmen. Jag vill producera ett Tunnholmen, där utmärglade människor får möta sig själva och verkligheten, i stället för att vara sjukskrivna, världsfrånvända och självömkande. Att vältra sig i självömkan är smärtsamt men likväl patetiskt. Att få en uppgift och göra nytta borde vara den bästa boten.
Eller skulle det bara hagla uttalanden liknande det som sångerskan Mariah Carey hävde ur sig om hungriga barn i Afrika: ”Jag skulle gärna vilja vara så smal, men herregud, alla de där flugorna!”?
Anorexi som underhållning är i alla fall bättre än anorexi som trend.