Gillar man inte olika är undergången nära
Läs Johanne Hildebrandts kolumn
Journalistens egen tidning publicerar medvetet gammal statistik och chefredaktören tolererar inga andra åsikter än sina egna. Det skrev Paul Frigyes i DN efter att han sagt upp sig från den tidning där han arbetat i tio år.
Chefredaktören på facktidningen, Helena Giertta, stoppade nämligen en kolumn han skrivit om att journalisternas yrkesroll måste förändras och att de sociala mediernas demokratiska kraft måste bejakas.
Men eftersom hans åsikter gick emot tidningens ansåg chefredaktören att kolumnen inte kunde tryckas, det skulle tydligen kunna förvirra läsarna.
En synnerligen märklig inställning som lyckligtvis inte tillämpas på Aftonbladet, för då hade jag fått sparken för länge sedan.
Frigyes skriver också att tidningen Journalisten använt sig av två år gammal statistisk när de gjorde ett reportage om att den norska lokalpressen som utmålades som framgångsrik när de i själva verket har tappat i upplaga.
Att en facktidning är så desperat att man bollar med statistik för att måla upp en verklighet som inte stämmer är sorgligt.
Fast egentligen är det kanske inte så konstigt, ingen vill ge upp sin maktposition frivilligt, oavsett om det handlar om chefredaktörer eller diktatorer.
Då är det enklare att klamra sig fast vid en förvanskad självbild där journalisterna är de stora sanningssägarna med tolkningsföreträde.
Dessvärre är loppet redan kört. De sociala medierna håller på att utjämna makten, flera bloggare och twittrare har hög trovärdighet och tar ofta upp det som för stunden inte anses vara politiskt korrekt. Och trots att kommentarsfälten ofta dryper av bitterhet innebär funktionen att ingen längre kommer undan med faktafel eller falska påståenden.
Läsarnas främsta kritik mot medierna är att de beskriver en verklighet som de inte känner igen sig i och att kåren blivit en egen klass som bara umgås med varandra och bor i samma områden.
Nu har visserligen journalister blivit kallade ett andens tattarpack sedan Strindbergs dagar, men lite självkritik och ödmjukhet borde ändå vara på sin plats.
Antingen gillar man inte olika och förbjuder sina anställda att tycka annorlunda, för att sedan likt en flock drontar vagga vidare mot undergången. Eller så omfamnar man den nya verklighet som redan tagit form. Det är bara att välja.